Han leker med sanningen

Jonas Hassen Khemiri sätter läsarna på prov i nya romanen ”Montecore”

Han debuterade med ”Ett öga rött”. Den såldes i över 100 000 exemplar.

Nu kommer hans nästa bok, ”Montecore”.

Möt Jonas Hassen Khemiri, ett språkgeni med självdistans.

”Ett öga rött” handlade om den 15-årige Halims uppror mot den svenska Integrationsplanen. Den var skriven i dagboksform och på bruten svenska.

– En frustration var att så många läste den som om den var sann. Det fanns folk som trodde att jag var antisemit för att Halim var det. Vad jag ville var att ifrågasätta hans åsikter.

Reaktionen fick honom att tänka: Trodde ni att romaner är sanna? Okej, då ska ni få se på manipulation!

– Det finns mycket i ”Montecore” som lockar läsaren att tro att det finns en sanning i historien. Pappan i boken är från Tunisien. Hans son heter Jonas Khemiri. Mamman är från Sverige.

Så långt stämmer det med verkligheten.

– Men om man leker med osäkerheten ställer det krav på vaksamhet hos läsaren och det tycker jag om.

En röst i huvudet

”Montecore” är skriven på en mycket underhållande, hemmagjord fransk-arabisk-svenska som visar vilket perfekt gehör Jonas Hassen Khemiri har för språknyanser.

– Våren 2003 bodde jag i Paris. Då hade jag hela tiden en röst i huvudet. Den var en blandning av romantik, 1700-tal och Gustav III, kryddad med moderna uttryck. Under samma tid läste jag mycket Carl Jonas Love Almqvist och fransk litteratur. Jag försökte få ned rösten på papper. Jag skrev och skrev men lyckades inte och fick slänga otroligt mycket.

– Men en natt, som jag aldrig kommer att glömma, så var han där. Sekunden när han materialiserades, när historien hittade ord och form, kändes som sprakande champagne.

Hans nya bok inleds med att författaren Jonas Hassen Khemiri får ett mejl från sin pappas barndomsvän Kadir. ”Låt oss kollidera våra kloka huvuden i ambitionen att kreera en biografi värdig din prominente far!”

Fadern har försvunnit från sin familj och ingen vet vad som har hänt med honom.

Språkbrist förminskar

Genom mejlväxlingen får vi ett porträtt av en man som lämnat sitt land för att leva i Sverige med sin stora kärlek. Han drömmer om att bli en framstående fotograf, en Robert Capa, en Christer Strömholm. För att försörja hustru och tre barn arbetar han på SL och anstränger sig för att anpassa sig till den svenska samhället.

Till slut står han inte ut med det enahanda jobbet och skaffar sig en fotostudio. Där ska han ta bilder som han både kan vara stolt över och tjäna pengar på. Men kunderna sviker. Då får han en i eget tycke genial idé: han ska fotografera hundar tillsammans med deras mattar och hussar.

Det visar sig vara ett lyckokast, åtminstone ekonomiskt. Men inte ens den glädjen varar.

– Jag har från min uppväxt sett hur människor förminskas av att inte kunna språket. Man ser hur de reducerar sig själva och även hur de reduceras av omgivningen.

Hel i två kulturer

Han säger att det egentligen är bisarrt att vi ändrar personlighet när vi talar olika språk.

– Jag trivs bättre på franska än på svenska. Den franske Jonas är roligare än den engelske. Jag har visserligen ett större ordförråd på engelska men jag kan ändå inte berätta historier på ett underhållande sätt. Det blir för torrt.

Jonas Hassen Khemiri känner sig inte det minsta kluven för att han tillhör två kulturer.

– Jag är skeptisk till idén om att världen skulle bestå av ett antal oförenliga kulturer. Allt beror på om man väljer att fokusera på skillnader eller likheter. Och skillnadstänkandet känns väldigt uttjatat. Min farmor och mormor är till exempel otroligt lika varandra. Okuvliga, troende, förtjusta i sötsaker. Och helt överens om att deras äldsta barnbarn inte är tillräckligt religiöst.

Fast den ena vill att han ska bli en bättre muslim, den andra en bättre kristen.

Fakta/Jonas Hassen Khemiri

Jonas Hassen Khemiris boktips till...

Ingalill Mosander