Sanningar om lögnen

THOMAS ANDERBERG läser en skarpsinnig bok av Yrsa Stenius

När ett antal Scotland Yard-anställda den 22 juli sköt ner den 27-årige brasilianske teknikern Jean Charles de Menezes, som på vaga grunder misstänktes ha kopplingar till terroristiska organisationer, var det inte bara det våldsamma övervåldet som chockerade, med en rad skott mot huvudet på en obeväpnad man i en tunnelbanevagn. Mest förvånande var att de första officiella förklaringarna som kablades ut var lögnaktiga. En promenad i lugnt tempo förvandlades till en våldsam flykt, en tunn jeansjacka sades vara en för årstiden misstänkt tjock rock, etc.

Ett resultat av en avslöjad lögn av detta slag är att förtroendet för polisen, liksom för övriga myndigheter, minskar. En lögn kommer sällan ensam, och en avslöjad osanning för med sig misstänksamhet och oro. Och som Yrsa Stenius påpekar i sin nya bok, Lögnens olidliga lätthet - om än inte apropå detta fall, som inte nämns där: "Förverkat förtroende låter sig sällan återställas." Som hon senare understryker utgör lögnen därtill en fortsättning på våldet. Gärningsmännen tar också på sig makten att trycka på omvärlden sin verklighetsbeskrivning. "Lögnen kränker den andres autonomi" och innebär "en manipulation med den andres livsbetingelser". Yrsa Stenius har stor vana vid rättegångar och det är hos mördare hon märkt den största benägenheten att ljuga. Lögnen är alltså en fortsättning på våldet med andra medel, när det nu inte är så att våldet tar vid där lögnen slutar.

Yrsa Stenius ansluter sig till Sissela Boks möjligen alltför stränga bestämning av vad sanning är och vad den inte bör vara. Några andra tänkare berörs också, men i stort undviker hon de filosofiska djupdykningar som kan hålla en läsare sysselsatt i åratal. (För den som vill ge sig in i denna teoretiska snårskog är Michael P Lynchs 800-sidiga antologi The Nature of Truth, utgiven på MIT Press, en bra startpunkt.) Men hon resonerar klokt kring frågor som rör sanningens förhållande till moralen. Att undvika lögn är ju inte detsamma som att tala sant, vilket vi lätt kan konstatera i en värld där trosvissheten får allt starkare grepp om tankarna och till och med ger västmakter motiv att gå i krig utifrån dimmiga begrepp om en "högre" sanning. Ett gott motiv förvandlar ju inte en osanning till en sanning, andra saker måste också till. Yrsa Stenius betonar framför allt vikten av intellektuell hederlighet, där motivet att tala sanning guidas av en opartisk strävan att se hur det verkligen förhåller sig och inte bara utgörs av rädslan att bli avslöjad som lögnhals.

Yrsa Stenius berör inte bara hur lögnen invaderar det offentliga livet, med dramat i Knutby som första akt, rättegången mot Jesús Alcalá som den andra och turerna kring Mijailo Mijailovics smidiga ljugande som den tredje. Hon rör också vid en rad ömma punkter i de spel där kärleken och döden sätter upp regler för vilka sanningar som är önskvärda. Framför allt tar hon upp det smärtsamma i att inte önska sig hela sanningen, exempelvis om en älskad persons karaktär eller om dödligheten hos en sjukdom man drabbats av, samtidigt som hon heller inte ser något gott i att vara utlämnad åt halvsanningar som begränsar ens valalternativ och sätter upp hinder att uppnå andra mål. I valet mellan en behaglig lögn och en chockerande sanning är det ju inte bara Doktor Relling som föredrar det förra alternativet, även om sympatierna för Gregers Werles sanningsnit kan förstärkas vid vissa uppsättningar av Vildanden, vilket Stenius framhäver som en av pjäsens förtjänster.

Lögnens olidliga lätthet är en tilltalande bok, inte minst för att Yrsa Stenius förenar klart beskrivna problem i det offentliga livet med skarpsinniga psykologiska iakttagelser. Hon har dessutom modet att medge att hon kan ha haft fel, exempelvis när det gäller Albert Speers labyrintspel med sanningen. Att erkänna att man misstagit sig är, som Stenius mycket riktigt påpekar, något av det svåraste man kan utsätta sig för, och den dröm Yrsa Stenius hyser om ett offentligt samtal där deltagarna inte känner sig kränkta av motsatta ståndpunkter utan tvärtom blir stimulerade av dem är antagligen lika science fiction-betonad som visionen om en mänsklig kolonisation av Mars. Man bör nog sätta målet lägre. Till att börja med kan man hoppas på en större benägenhet hos politiker att svara på ställda frågor utan att trumpeta ut det partistyrelsebestämda budskapet, samt en förstärkt dia-log mellan oliktänkande. Och en sådan strategi kan ju alltid inledas hemmavid eller i den journalistiska verksamheten. Yrsa Stenius föregår med gott exempel, vilket läsarna av hennes krönikor sedan länge kunnat förvissa sig om. Att läsa Lögnens olidliga lätthet är ett behagligt sätt att påminnas om en rad obehagliga förhållanden på den vridscen vi ömsevis befinner oss på och vid sidan av.

Brombergs

Essä

Thomas Anderberg