Dikter från aningsgränsen

helskärm

Det knäpper och pustar och sorlar och klingar och viskar och brusar och surrar och svirrar och knittrar (av fåglar) i Bengt Emil Johnsons dikter i Medan Sedan. Vänliga små ljud

Inget här av det stora tsunamidånet av konvulsivisk natur. Han sjunger ur det lilla. Lövens fallande. Dagsmejan som droppar. Synen av "en värld i ett sandkorn" (som Blake sa).

Och från det lättsamt lustiga...

""Nu står vintern för dörren", hörs / väderpresentatören säga. / Gå då ut i naturmörkret, / ett överraskande ögonbad. / I sin art. / Se hur allt ger sig iväg, åt alla håll / på samma gång! / [...] Här överlevs det. / Därmed. Jämt."

...är det aldrig långt till det elegiska.

"Den unga granen niger i sin ljusa kjol. / Vinden reder sig ett bo bland hundlokor och gräs. / Till och med trasten tystnar i sin topp och bara lyssnar. / Doft av skvattram kring den blanka tjärnen som speglar himlens ljus. Som speglar sig själv och hela gåtan, som för en stund ger upp sitt svar."

Allt är därför inte självklart. Johnson söker i tillvaron dess dolda innebörd (mening?). Men längre når inte sökandet (tack och lov) än till en gåtfull "aningsgräns". Den där vimlet av mångtydiga poesier är som tätast.

Själv hoppas han att "verket förblir [...] oavslutat." Så det kan lösgöra sina fåglar alltjämt. Dessa tallösa himlatecken som han likt en sentida augur läser världens tillstånd ur.

Förr (Rötmånad) var läsningen dovare. I dag tycks poeten se livet an med mer blänk i ögat. Hans språk är öppnare (även typografiskt). Här är ett tumult av ironier och ordlekar.

Jag vet inte vilken fågel som diktaren i denna nya öppenhet befryndar. Inte är det rödhaken (den lätta och snabba sångaren). Kanske Botaurus Stellaris Stellaris (rördrommen). Spräcklig som en uggla. Så svår att observera.

För mitt i fåglalåten kan en klassisk ton höras (som när en villanella brister i lätta Blädderblock, Bladderblock) och få mig att undra hur långt det är mellan fjärmningsmanöver (ironi) och god min (traditionalism) i Johnsons poesi.

Nog inte långt. Hans dikt prövar livsgåtorna (om gåtor finns) i "dorisk moll". En osäker tonalitet. Säkert bara att den här ljuder i den livligaste svenska poesi som skrivs.

Lyrik

Mario Grut