Språkliga stenkulor

HANNA HALLGREN hypnotiseras av ELVIRA VIGNA

På tunnelbanan. Tåget. Bussen. Perronger. Stationer. I sängen, soffan, fåtöljen. Har jag närsynt läst Elvira Vignas Saker som män inte förstår och nog inte riktigt förstått, men i högsta grad sympatiserat. Med Vignas förströdda och hypnotiska berättande.

Vignas kunde vara en sydamerikansk (brasiliansk) syssling till österrikaren Thomas Bernhard. Men där Bernhard liksom välte omkull sitt berättande, spillde över det, i monomani, musikaliskt upprepande – ja, där slungar Vignas ut berättelsen som stenkulor över ett golv: berättar här, berättar där – nej, här igen. Far iväg. Där då och så är alltsammans visst redan här.

Jag tänker: det är inte som att söka skapa bilder av språk, utan tvärtom: språk, av bilder. Så handlar romanen om fotografen Nita som återvänder till sin hemstad Rio de Janeiro efter långliga tider i New York.

Det berättas om en man som skjutits ihjäl. I jagform – Nita provar olika berättelser. Minnet, språket. Sanningens många möjligheter. Språket på resa genom huvud och lemmar, Nitas rastlösa resa.

Geografiskt och mentalt. Historiskt. Det personliga helvetet är att inte få asyl i sitt eget huvud. Sedan den resterande världen, det stora stratifierade helvetet: med självklara passeranden och dito avvisanden. Pass eller piss. Någonstans ska den egna kroppen pressas in. Helst återbördas – till vad? En version av berättelsen som tål att berättas om. Så som Saker som män inte förstår tål att berättas om.

Och Örjan Sjögrens översättning; ditpenslad så att man kan röra vid den på tunnelbanan, tåget, bussen. Var du än är, på sidan 127 står det:

"Tillbaka i Brasilien kommer jag /–––/ att tänka på en kvinna som jag en gång träffade och som satt och lyssnade på en brasiliansk sångerska som sjöng på italienska och som gjorde att hon började gråta för hon fick henne att minnas en rumän som hon hade lärt känna i Paris."

Roman

Hanna Hallgren