Busigt, bussigt, rått

BJÖRN WIMAN läser Belinda Olssons debutroman - en bok som är svår att inte tycka om

helskärm

Liza Marklund beskrev för ett par år sedan den kvällstidning som inte är Aftonbladet med en träffande formulering: "En snart sextioårig arbetarklasskvinna med alldeles för högt tonläge".

Det var menat som en komplimang.

I kvällstidningarna, skrev Marklund, "talar man om känslor, relationer, reaktioner, barn och kroppar utifrån ett eget, privat perspektiv. Det har alltid ansetts vara lite sjaskigt, lite snuskigt, väldigt kvinnligt".

Kvällstidningen som mediemarknadens svar på brudböckerna? Varför inte?

Och skriver man en roman om en kvinnlig reporter på en kvällstidning så får man nog finna sig i att det är Marklund som sätter mallen; den deckarförfattare som i dag skulle få för sig att skildra en kriminalkommissarie vid Ystadspolisen och dennes förhållande till skräpmat, internationell brottslighet och klassisk musik skulle knappast passera utan hänvisning till ... Håkan Nesser?

Att jämföra Liza Marklund med Belinda Olssons debutroman är nämligen som att ställa Stjärnornas krig bredvid Hedebyborna. Gravidchock! Reporter erkänner är mer än en sprängladdad thriller en klassisk kvinnlig arbetarroman om hårt kneg och barnafödande.

Eller barnabärande i alla fall. Agata Hansson, 28, är reporter på Aftontidningen och mitt uppe i arbetet med ett spektakulärt kidnappningsdrama när det plingar till - på två ställen samtidigt. Dels i mejlkorgen, där ett jobb som nyhetschef blir ledigt. Och dels i magen, där tjänsten som mamma utlyses. Agata är avgjort mer entusiastisk inför det förstnämnda.

Ulf Lundell sade en gång - under den tid då han fortfarande kunde skratta åt sig själv - att han levde i bigami med sin elgitarr. Något liknande gäller säkert för många av landets kvällstidningsjournalister.

På en vanlig arbetsplats säger man "krya på dig" när folk ringer sig sjuka; när Agata sjukanmäler sig får hon uppmaningen att komma in och jobba så fort hon slutat spy. Belinda Olsson skildrar yngre manliga reportrar (Värmland, Värnpliktsnytt, Winnerbäck), chefskonferenser ( "vuxenkollo"), jargongen ( "Nämenvafan, vi kör sexchockgrejen"), skvallret och det i längden nedbrytande arbetstempot: "Att ingen dykt upp med en bössa innanför rocken och manglat ner hela redaktionen är också konstigt nu när man tänker på det."

Agata står mitt i den feminina framgångssagans morfologi - för övrigt densamma som i Marklunds romaner och den aktuella SVT-serien Kronprinsessan: de jämnåriga männen är neutrala, de kvinnliga konkurrenterna onda och de äldre manliga cheferna goda. Och i bakgrunden finns den mysige mannen/maken, här kallad Teo, en läcker lågstadielärare med kampsportskompetens som tagit ett karriärsteg tillbaka och övervakar den blivande modern med samma nitälskande nervositet som de flesta moderna faderskapsämnen.

Skildringen av skeendet i Agatas mage har samma semi-satiriska karaktär som den av arbetsplatsen. Hon blir utkastad från profylaxkursen, har tråkigt på fester ( "en nunna på satanistkonferens"), drabbas av godiskleptomani och av barnmorskornas beskäftighet innan den slutgiltiga försoningen kan äga rum i regnet.

Det är en rått romantisk komedi, en både busig och bussig bok som jag föreställer mig att det är svårt att inte tycka om. Även om man inte - som jag - under de senaste åren har levt i tätt samband med både en kvällstidning och en gravid kvinna.

"Tidningen som helhet är en gubbe", tänker Agata vid ett tillfälle, som för att komplettera Liza Marklunds bild av den gapiga kärringen med en annan gestalt, minst lika viktig för kvällstidningens karaktär: den gammaldags hantverkaren, alltså en sådan som kan - kunde? - utföra saker man själv inte trodde var möjliga (spränga sönder ett gråberg, blåsa ett vackert vinglas eller göra sexton nya tidningssidor på två timmar).

Det är därför hantverket, "tidningsmakandet" alltid stått så högt i kurs på just kvällstidningarna. Det är där man måste spika bäst varje dag. Det också där smällen blir som värst när det går åt helvete. Graden av blånad på tummen står i direkt proportion till kraften i det felriktade hammarslaget.

Hantverksskickligheten syns i "mixen", den som redaktionschefen Janne hela tiden tjatar om i Gravidchock!: blandningen av underhållning och hårda nyheter - i bästa fall genomförd med briljans, bildning, självironi.

Belinda Olsson har fattat det där.

Magar är mjuka, hantverkare hårda. Bra mix.

Roman

Björn Wiman (kultur@aftonbladet.se)