Mustigt från en maskulin värld

GUNDER ANDERSSON läser en roman med gåtor

helskärm

Vi lever alla på något vis i vårt förgångna. Dramatiska eller sorgesamma episoder ploppar ibland upp och gör sig påminda. Så ock för Trond i norrmannen Per Pettersons Ut och stjäla hästar, den första av hans romaner som översatts till svenska.

Trond har på ålderns höst flyttat till ett hus på landet med sin hund. Hans liv har varit framgångsrikt, men nu vill han vara i fred. Så blir det inte. Hans närmaste granne visar sig vara del i ett tragiskt drama från hans tonårstid, närmare bestämt sommaren 1948, när han tillsammans med fadern bebodde en fäbod i närheten.

Titeln syftar på det glada tillrop vännen Jon väckte honom med en sommarmorgon och de gav sig av för att tjyvrida på en storbondes hästar, med högst äventyrligt utfall. Men titeln syftar likaväl på faderns mystiska aktiviteter under kriget, när han var borta långa perioder.

Här ska alltså dolda sanningar och undangömda hemligheter i barndomens värld rullas upp. Så sker också. Den rastlöse och undanglidande fadern får nya och mer heroiska konturer än den svekfulle man som hade något för sig med grannfrun och senare försvann, efterlämnande några hundralappar efter en misslyckad timmeraffär.

Petterson skriver en vacker prosa, som smyger sig fram med sensuella skildringar av naturen och djuren, våldsamma ritter och farofyllda äventyr vid älven. Och inte minst blodig dramatik under kriget. Att det ibland går väl långsamt fram och får mig att associera till den militära termen "ålning medelst hasning" står jag ut med. Hans mustiga återgivning av en maskulin värld bestående av höbärgning, timmerflottning och motorsågsmassaker på en nedblåst björk är lysande.

Värre är det med kompositionen. Här far lösa trådar omkring. Grannen dyker upp men försvinner ungefär lika fort. En dotter kommer på besök, man undrar varför. I sista kapitlet är den unge Trond i Karlstad med sin mor för att hämta faderns pengar, och ett slags ickeslut följer där de obesvarade gåtorna tycks försvinna ut i cyberrymden.

Roman

Gunder Andersson