Död och liv ur samma mun

Hanna Hallgren läser Annelie Edvardssons samlade dikter

helskärm

Om texter har en lokalitet, tror jag att Annelie Edvardssons debutdiktsamling Den bensamlande människan penslar fram sitt utrymme mellan människans kropp och själ. Ett vagt belyst drömlandskap där död och liv visslar ur samma mun.

Edvardssons ofta stramt hållna prosalyriska texter cirkulerar kring det mänskliga bensamlandets mening och mål. Alltså: varför gräver arkeologer upp gamla gravar, samlar ben, katalogiserar? Som upplysning i slutet av boken nämns att det på Historiska museet i Stockholm finns cirka 150 ton ben förvarade. Vadan detta samlande?

Edvardsson ägnar sig (med en blick som tycks förena forskarens och poetens) åt att söka några svar, vilka i förstone inte hämtar idéer ur det rationella tänkandets ökendomän. I diktsamlingen sägs till exempel, både fantasifyllt och vardagskrasst: ”Denna omsorg - hur vi önskar de döda / upp ur jorden [”]” och ”Det är bara vårt eget sökande vi återfinner - framgrävt som en / förklaring. Viljan att vidga ett livsrum, tränga bakom tecken och / oförklarliga händelser [”]”

De mest brännande frågor diktsamlingen ställer återfinns under titeln Diskussionsunderlag och uttalas direkt: ”1. Hur länge har de döda cirkulerat? / 2. Är en genomströmning möjlig utan beblandning?” Kort sagt: är de döda döda och de levande levande och finns det någon demarkationslinje mellan dem?

När det gäller texter och förbindelser mellan texter från olika tider/genrer, talar litteraturvetenskapen om intertextualitet, men hur benämns ett liknande - och småpratande - samröre mellan människor? Ett samröre som beaktar att de döda cirkulerar och att levande och döda beblandas.

Möjligen behövs det ingen term, utan handlar mest om ett visslande och ropande i gräset. Men ändå. Att vi är infilt-rerade av de döda och att vi ständigt infilterar oss bland (bokstavligen gräver upp) dem. Den bensamlande människan lyckas borsta fram några ord, kanske till tröst, över levande och döda; över allas våra mjuknande ben.

Dikter

Annelie Edvardsson

Den bensamlande människan

Hanna Hallgren