Hur sjukt blev det?

Essäer av Karin Johannisson

Det senaste decenniets livliga forskning kring tvångssteriliseringar och rasbiologisk uteslutning har ifrågasatt läkarvetenskapens ideologiska neutralitet. Kanske särskilt gynekologins historia framstår alltmer som berättelsen om olika makttekniker för kontroll av den oregerliga kvinnokroppen. Den mörka kontinenten (1994) av Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria, har kommit att bli något av ett standardverk på området. Kunnigt, lättsamt och inträngande har hon fäst vår uppmärksamhet på de dunkla stråken i kvinnomedicinens historia.

Kroppar som gör motstånd, som gäckar den vetenskapliga blicken. Dikotomin kropp - vetenskap tycks vara en ständig följeslagare vid skildringen om den otillbörligt behandlade patienten. Vem ryser inte av obehag inför bilderna i de rasbiologiska arkiven, eller inför dokumentationen av den berömde Charcots teater där hysteriska kvinnor förevisades.

Karin Johannissons nya bok Tecknen. Läkaren och konsten att läsa kroppar är en rikligt illustrerad studie i läkarvetenskapens visuella diagnostiska metoder från 1600-talet och framåt. Den är också en essä om seendet och kroppen. Tonvikten ligger på den störtflod av medicinska bilder som bröt fram vid tiden för fotografins födelse. Man kan säga att Johannisson koncentrerar sig på sidospåren, på det som egentligen inte fört den diagnostiska utvecklingen framåt - spektakulärt rasbiologiskt sorterande av typer och sjukdomsanlag som i dag förpassats till vetenskapshistoriens soptipp.

Samtidigt med fotografiets snabbt ökade användning förvandlas patienten från subjekt till objekt. Då tillkom också klinikerna, en plats för karriärsugna läkare som ville göra sig bemärkta. Till skillnad från i Johannissons tidigare böcker, så lyser den empatiske läkaren här med sin frånvaro, hela skrået tycks drivet av enbart en dold agenda för maktutövning. Jag undrar varför hon valt att utesluta de radikala motrösterna den här gången. Det var ju, som hon själv så övertygande visat, den högljudda kritiken mot de brutala och ovetenskapliga metoderna som kom att korrigera och forma utvecklingen mot en humanare sjukvård.

Fram till början av 1800-talet var den sjukes egen berättelse i centrum, en konsultation kunde ta dagar i anspråk. Läkaren hade till sin hjälp en subtil hantverksmässig utbildning i pulstagning och teckentydning när han tolkade patientens besvär. Betydelsenyanserna var hårfina, hans sensibilitet att jämföra med konstnärens eller musikerns.

Det lyhörda lyssnandet efterträds av en ny läkarblick. Med den mer sakliga attityden följer en di-stans, symboliserad av stetoskopet med dess avstånd till kroppen. Nu ska den sjuke inte längre tala, utan lyssna och svara kortfattat och redligt på läkarens frågor. Det är tydligt att Karin Johannisson menar att något väsentligt går förlorat i mötet här, att människosynen förändras framemot mitten av seklet. Den enskilde får mindre att säga till om, blir en bricka i ett diagnostiskt spel. Förhållandet understryks av att författaren gärna väljer fallbeskrivningar där den behandlade är en ung kvinna som har svårt att hävda sig mot en manlig auktoritet. Sjukdomstolkandets historia blir i huvudsak en berättelse om makt.

Författarens ordval ger mig känslan att läsa en försåtminerad text. Att diagnostisera och klassificera blir liktydigt med att stigmatisera och utesluta. Att uppmärksamt observera blir till integritetskränkande kontroll. Det är en gåta hur denna känslokyla kan utvecklas samtidigt med banbrytande medicinska praktiker för att mins-ka mänskligt lidande. Det är som om de spännande motsättningarna slätas ut. Den provokativa tendensen har vässats på komplexitetens bekostnad.

Camilla Hammarström