Kulturkamp & moralpanik

GUNDER ANDERSSON läser en bra historia om arbetarrörelsen

helskärm

Bland många intressanta saker i Per Sundgrens läsvärda avhandling om arbetarrörelsen och kulturen kan noteras att arbetarrörelsens kulturtalesmän i hundra år alltid varit emot allt nytt som dykt upp på den kulturella scenen. Dragspel, idrott, underhållningsromaner, film, revyer, modern dans (som kallades ”dansraseriet” och beskrevs som något sjukdomsartat), jazzmusik, modernistisk poesi, ja till och med radion i dess barndom drabbades av bannbullan. Televisionen utgjorde också en fara från början. Utanför Sundgrens avhandling ligger andra, än modernare faror som skapade moralpanik: videon, länge synonymt med videovåld, och flerkanalig tv. Ondskefulla saker kunde komma in över gränsen, följaktligen föreslog på 80-talet några bemärkta s-kvinnor på fullaste allvar ett förbud mot paraboler.

Först ut på plan med de kulturella undergångsvisionerna var Oscar Olsson, studiecirkelns skapare, som menade att alltings urartning berodde på industrialismen och franska revolutionen, helt oförstående inför att nya produktions- och levnadsförhållanden skapar nya former av kultur, inte automatiskt sämre än de tidigare.

Denna konservatism gäller i lika hög grad socialdemokratin som de olika kommunistpartierna, även om kultursynen i övrigt skilde sig åt. Man får bilden av generationer folkbildare som sitter och kallsvettas inför varje förändring i det kulturella landskapet, och med rysningar noterar vad som sker. Därpå följer utredningar, varningens ord, höjda pekpinnar och hopp att folk ska bättra sig. Förgäves. Ty man har ju att göra med ett envetet folk som går sina egna vägar och varken lyssnar till kungsord från ABF:s studierektor eller rytanden från kommunisternas Ture Nerman.

1910- och 20-talen var sannolikt de decennier då kulturkampen pågick som hårdast. Från socialdemokratiskt håll ville man förfina folks kulturella smak, de skulle tillgodogöra sig den stora konsten och litteraturen, medan J L Saxon på Såningsmannen och August Palm avfärdade denna genikult som borgerligt trams, det arbetande folket skulle skapa sin egen kultur. Inom det ledande kommunistpartiet (det sprack ju flera gånger) förfäktades den sovjetiska proletkulten: arbetarkultur som uttryck för kollektivets kraft, en kollektiv vilja i samklang med partiets. När sedan arbetarförfattarna steg fram ur sin klass och berättade sina erfarenheter var det ändå inte bra: de struntade blankt i påbud från politikens patroner, de gick sina egna vägar, individualister även de.

Sundgren skriver förvånansvärt lite om 30-talet, som är intressant genom att just arbetarförfattarnas estetik kolliderade med ABF:s men också ecklesiastikminister Arthur Engbergs skönhetskult. Författare som Ivar Lo och Jan Fridegård betraktades som primitiva och råa, inget för det kulturella finrummet. Det skulle ändras, som bekant.

Sundgren går i stället i stort sett rakt på efterkrigstiden, med de olika kulturprogram som presenterades. Kommunistpartiet var först, en källa till irritation för socialdemokraterna och Tage Erlander. Det program skp lade fram 1949, Demokratiskt kulturprogram, var konkret och framsynt, och fick gott mottagande. Många av dess punkter skulle komma att förverkligas i 1974 års kulturpolitik.

När socialdemokraterna efter viss vånda fick fram förslag till kulturprogram till kongressen 1952, Människan och nutiden, antogs det inte av kongressen. Tage Erlander avfärdade det som ”alltför omfattande” (närmare 200 sidor), men det var nog inte hela sanningen.

Jag kan tänka mig att han blev något förskräckt inför programmets psykologkramarprosa, där varje form av missnöje, till exempel på en arbetsplats, hänfördes till mental skakighet som skulle botas med psykologhjälp. Varje form av konfliktbeteende avfärdas som något som närmast kan kallas för psykisk insufficiens. Utredningsgruppen tycks ha förläst sig på amerikanska psykologer i tiden, ”trivsel” är nyckelordet, och den som inte trivs oavsett sammanhanget är missanpassad och bör underställas vård.

Denna trivselfascism kompletteras faktiskt, helt otroligt, med varningar för att ge sig ut i ideell och politisk verksamhet, det är ett flyktbeteende som tyder på inre störningar och kan innebära att det finns ett frö till ”auktoritära och byråkratiska förhållningssätt”.

Maken till ideologisk urartning, från ett materialistiskt synsätt till psykoflum, har aldrig setts, och det redan för 55 år sedan. Undra på att Erlander, knappast en hårdför ideologisk kämpe på radikalismens barrikader, ändå blev bekymrad och satte ned foten.

I socialdemokratins kulturprogram nämns inte heller med ett ord vare sig Folkets hus eller Folkets park, viktiga kulturscener inte minst för jazzmusiken. Men då hörde ju jazzmusiken till den ”låga” form av kultur som folkbildningen inte ville befatta sig med, för att inte tala om dans och underhållningsmusik. Kanske ska man se det uteblivna intresset för folkparker och Folkets hus som ett uttryck för att den publiken ansågs för evigt förtappad och en gång för alla förlorad på grund av bristen på vårdmöjligheter.

Per Sundbergs Kulturen och arbetarrörelsen är en välskriven och väl underbyggd avhandling. Ibland rent av roande när olika folkbildarentusiaster utifrån olika idealistiska ståndpunkter ryker samman så stickor och strån yr, medan folket – oavbrutet åberopat – obekymrat om detta uppsöker både bio och dansbanor och annat elände.

Historia

GUNDER ANDERSSON