En stridsskrift mot den amerikanska fundamentalismen

helskärm

Om Jimmy Carters

senaste bok hade kommit ut anonymt på ett svenskt förlag hade den av ett antal skribenter (ni vet säkert vilka) avfärdats som en produkt av en "Amerikahatare". Men expresidenten Carter tycker inte illa om sitt land. Han är en amerikansk patriot, en bekännande kristen och en klassisk humanist.

Det är utifrån alla dessa tre egenskaper som han är djupt oroad över sakernas tillstånd i USA. Redan på de inledande sidorna konstaterar han att många amerikaner ännu inte fattat "hur omfattande och djupa de förändringar är som nu sker i fråga om nationens grundläggande moraliska värden, offentliga samtal och politiska filosofi".

Det handlar om en veritabel stridsskrift, om än i lågmäld ton, mot den smygande revolution som Bush-regimen och dess understödjare av olika schatteringar genomfört. Det är fundamentalismen - religiöst och politiskt - som nu har makten i Washington. Värderingar som burit generationer av amerikanska politiker och som gjort USA till en ledande nation håller på att sopas undan. Enligt Carter har de som nu dominerar i Washington lyckats reducera alla nyanser och all komplexitet i debatten om svåra samhällsfrågor.

I stället har de gjort politiken till "en svart-vit rigiditet kombinerad med en personlig smutskastning av alla som vågar tänka annorlunda". Reaktionär kristendom har på ett katastrofalt sätt förenats med en nykonservativ politik.

Patrioten Jimmy Carter oroas med rätta över The Patriot Act, den repressiva lagstiftning som med fruktan som vapen obönhörligt leder mot ett skrämmande kontrollsamhälle. Baptisten Carter är i sin tur förskräckt över hur den religiösa gruppering han en gång tillhört, The Southern Baptist Convention, tagits över av politiserande och bokstavstroende predikanter som gör pastorer till enväldiga monarker och systematiskt undantränger kvinnor från ledande ställningar. Humanisten i honom upprörs över att Vita huset nu blivit den plats från vilken försvar för tortyr och omänsklig behandling av krigsfångar utgår.

USA:s självbild som en moralisk ledstjärna för världen stämmer inte längre. Nationens rykte har solkats. Kriget mot terrorismen föder ny terrorism och doktrinen om förebyggande anfall strider mot den grund som den amerikanska konstitutionen vilar på.

Ingen amerikansk president har väl gjort mer än Jimmy Carter när det gäller att mäkla fred mellan Israel och arabvärlden. Nu ser han hur allt det han arbetat för slås i spillror. Vita huset stöder i dag en ohöljd israelisk högernationalism under ivriga hejarop från det bibelbälte som ser judisk dominans över araber som ett led i Guds frälsningsplan. Det är på denna ideologiska bas som högerkristna ledare verkligen velat ha ett krig mot Irak samtidigt som de stött den lobby i Washington som vill kolonisera palestinskt territorium.

Lika mycket som när det gäller vanskötseln av det amerikanska arvet i utrikespolitiken oroas Jimmy Carter över det inrikespolitiska klimat där motsättningar ökar och klassklyftor vidgas: "Hela vårt samhälle delas i allt högre utsträckning, inte nödvändigtvis mellan svarta, vita och spansktalande utan främst mellan fattiga och rika." Han påminner om hur Bushs skattesänkningar i första hand gynnar de rika samtidigt som de främsta företagsledarna i dag tjänar fyrahundra gånger mer än en arbetare; ett gap som har tiodubblats under några få år.

Egentligen är inget av det som Carter skriver särskilt nytt. Alla som intresserar sig för amerikansk politik har ju kunnat följa den långsamma statskupp som han beskriver. Hans analys är exakt den som Anatol Lieven nyligen presenterade i sin bok om den nya amerikanska nationalismen (se Aftonbladet 7 april 2005). Eller för den delen vad Göran Rosenberg sammanfattande skrev i den senaste upplagan av sin Amerikabok: Det handlar om en rörelse "vars fusion av religiös fundamentalism, moralisk intolerans och aggressiv nationalism skulle ha förpassat den till extremismens utmarker i snart sagt varje land i det moderna Europa, men som i USA, modernitetens hemland, har placerat den i politikens huvudfåra".

Att en tidigare amerikansk president tvingas skriva en bok för att varna för det moraliska förfall som hans eget land befinner sig i är ändå en uppseendeväckande händelse. Men på varje sida känner man att det som Jimmy Carter står för ändå är den version av USA som världen i längden kan leva med.

Debatt

Torsten Kälvemark