RESA? JAG?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-03-14
JAN ARNALD följer med Kapuscinski och Herodotos på ett äventyr i tid och rum
Ryszard Kapuscinski är världsreportern som skildrar det lilla och till synes obetydliga. Sedan mitten av femtiotalet har den polske världsmedborgaren rest runt i världen och hittat mänskliga sidor i de mest hårresande konflikthärdar.
Nu återvänder han till begynnelsen. På resa med Herodotos beskriver reportern tillblivelse i ett frostigt men ändå lätt upptinat Polen strax efter Stalins död. Efter en tidig start som resande inrikesreporter, inte utan ett visst om än begränsat rykte som sanningssägare, vågar han sig till slut på att fråga chefredaktören för tidningen med det märkliga men symtomatiska namnet Ungdomens standar om det inte skulle vara möjligt att en gång få resa utomlands.
Det var inte en tid då öststatsjournalister reste utomlands, knappt ens inom östblocket. Han sväljer i alla fall djupt och frågar. På sin höjd har han tänkt sig en resa till Tjeckoslovakien eller Ungern. Bara han får chansen att göra det som framstår som så magiskt för honom: att korsa en gräns. Det går en tid, han hör ingenting från tidningens ledning. Men så kommer ordern: Res till Indien.
Indien? Mannen har överhuvudtaget aldrig varit utomlands, han kan inte tala ett ord engelska, och Indiens existens har han bara en vag föreställning om.
Jag kan inte undvika parallellen med Artur Lundkvist. Också han reste mycket. Dessutom var han betydligt tidigare ute. Faktum var att det till slut blev ett gift för honom - han måste ut, till varje pris, och det var inte alltid som de blev direkta upptäcktsresor. Men en blev det, en enda av Artur Lundkvists många resor blev en riktigt genomgripande resa, en som vände upp och ner på hans invanda föreställningar. Det var resan till Indien 1949.
Det är ett par år senare som Kapuscinski reser. Och förutsättningarna är helt andra. Ändå är parallellerna uppenbara. Väldigt få europeiska resenärer på den tiden tog sig igenom Indien oanfrätta. Och det gör förstås inte heller Ryszard Kapuscinski.
Han behärskar som sagt inte engelska, och det finns givetvis inga reseböcker eller guideböcker på polska under järnridåtiden. Den enda bok han får med sig är Herodotos historia.
Herodotos? Ja, den förste historieskrivaren, kring 450 f Kr. Det blir den språklöses enda guide genom de omvälvande Indienerfarenheterna. Den och Hemingways For Whom the Bell Tolls, som han införskaffar strax efter ankomsten till Delhi och, bokstavligen ord för ord, lär sig engelska av.
Men Herodotos blir viktigast. Herodotos som envetet ger sig ut i sin minimala världskartas vita fläckar och fyller ut dem med allt han förmår blir en alltmer självklar förebild för den totalt alienerade polske ynglingen i Indien.
Och därifrån fortsätter Kapuscinskis djupt fascinerande och gripande resa med Herodotos ut i världen. Det fantastiska med att hela tiden korsa gränserna mot det okända blir också Kapuscinskis ledstjärna genom ett liv av resor och skrivande.
Han reser vidare till Kina, utforskar Asien, växlar spår till Afrika, och hela tiden är Herodotos med honom, som stöd och uppmuntran, men också uppfordran. Och på så vis formar sig På resa med Herodotos till en skönt omväxlande skrift där bilden av den i stort sett helt okände Herodotos framträder - eller snarare framkallas - i takt med att den blivande globetrotterns födelse övergår i allt större världsvana och förmår fånga alltmer av en värld i tilltagande nöd.
Det har i Anders Bodegårds sedvanligt utsökta översättning blivit en skrift som helt enkelt fångar varje äventyrslysten läsare och skickar ut henne på en häpnadsväckande resa i tid och rum.
Essä
Jan Arnald (kultur@aftonbladet.se)
