Anders Paulrud om kärlek och förlust

Hans femte roman, ”Kärleken till Sofia Karlsson”, kom ut i våras.

I den berättar Anders Paulrud om kärlekshistorien mellan en mogen medelålders man och den unga Sofia.

Hans text skildrar alla de sammansatta känslorna mellan dem, sammansmältning, närhet, avstånd och förlust.

Svidande uppriktigt berättar han om mannens smärta när den älskade efter en tid glider bort ur deras förhållande.

Han har belönats med flera priser för sina böcker och fått en stor läsekrets som följer honom i roman efter roman.

Anders Paulrud har blivit författare mitt i livet. Men han har inte lämnat det yrke som först definitivt satte honom vid skrivbordet, journalistiken. Han är mångårig medarbetare och fortfarande anställd på Aftonbladet Kultur där han framförallt skriver om litteratur och fotografi.

Läs ett utdrag ur ”Kärleken till Sofia Karlsson” här:

"Här börjar den nya delen av mitt liv. Jag är snart

inne i framtiden. Men först blicken som letar sig tillbaka

till den tid som rådde bara för ett par veckor

sedan.

Jag lämnade världens ände och återvände hem

till det som skulle ha varit mitt centrum, den efterlängtade

värmen i mittpunkten, Där hon skulle finnas.

Om det försiktiga återseendet: Vi träffades sällan

och i tveksamhet, vi befann oss ännu i ett slags

själslig skugga. Frågorna fanns kvar.

Varför övergav du mig? Vart reste du?

Det kan jag inte säga ännu.

J ag gick hela vägen, men du var inte där. Du

fanns inte vid världens ände som jag trodde.

Du är inte klok.

Du kan få se mina fötter om du vill.

Men hur kunde du få för dig att.. .

Då innan du stack sa du att om jag var rädd så

skulle jag kanske få se havet. Så sa du. Du ska vara

jävligt rädd, sa du.

Sa jag verkligen så?

Jag packade rygg;äcken och reste till Leon. Därifrån

vandrade jag de trettio tre milen fram till Santiago

de Compostela. Sedan tog jag bussen till Cabo

Finisterre. Jag var helt säker på att du gömde dig

därute.

Men hur kunde du vara säker på det?

En dag, det var väl tre veckor efter du hade lämnat

mig, en dag kom en ängel ner till mig. Hon är

vid världens ände, sa han innan han flög upp igen.

Det är säkert, Sofia,

Håller du på att bli sinnessjuk?

Jag vet inte, kanske. Men rädd, det är jag. Och

förvirrad,

Vi satt vid hennes köksbord, fönstret mot gården

var öppet och en lekfull vind letade sig in till

oss. Jag sträckte fram min hand över bordet, så som

jag brukade göra. Hon tog den inte först. Men efter

en liten stund höll hon den för att inte verka oartig.

Hennes fingrar var stela. Hennes handflata var kall,

min var som alltid varm.

Jag knöt högerhanden och slog den mycket lätt

och sakta som i ultrarapid i bordsskivan. I ett försök

att kontrollera min vrede.

Hur är det med dig egentligen?

Bra, sa hon.

Fryser du?

Nej.

Är du varm då?

Nej.

Tänker du på något särskilt?

Nej,

Är du orolig för något?

Nej.

Jag försökte ta upp saker som hon var intresserad

av. Hon hakade inte på, Bjöd inte in, Och när vi sedan

lagade mat, i köket där vi förr hade rört oss som

små mjuka kärleks djur, undvek hon mig, gled undan.

Jag fick inga onödiga kramar av henne längre,

hon gav mig inga ben. .. och stannade jag upp henne

så var hennes famntag stelt och flyktigt. Som ville

hon få det undanstökat, Inga oväntade fysiska beröringar,

inga fördämningar där våra kroppar brukade

virvla runt förr i tiden. Ingenting. Hon kom emot

mig där i köket, en gång kom hon emot mig, men

stannade upp och vände sig åt ett annat håll.

Men så, plötsligt, gav hon mig en kyss, där vid

diskbänken.

Hon ville fortfarande kyssa mig. Det var en löftesrik

kyss. En vacker kyss, med händer och allt.

Fresta mig inte, sa hon. Ge fan i det.

Jag kan inte fresta dig, sa jag. Det är du som är

frestad.

Efteråt, när vi satt ner och åt, tittade jag på hen-

nes mun. Hon tyckte inte om det. Jag såg in i hennes

ögon för att undersöka om blicken i dem var kopplad

till hennes hjärta. Jag såg på henne - som jag titta

de på fotot, det jag hade i skjortfickan

närmast hjärtat under hela vandringen, hur jag då brukade

ta upp henne och hålla henne i olika vinklar medan

jag väntade på ett leende eller att hon skulle öppna

munnen och bryta sin tystnad,

Också nu höll hon tyst.

För mig är du en kärlek.

Ja.

Och jag vill vara en kärlek för dig.

Ja.

Men, älskar du mig fortfarande? Eller hur fan

man nu ska säga.

Ja, det gör jag.

Fastän du övergav mig?

Ja.

Vill du ha en cigarrett?

Nej. Nej, tack.

Och de enfaldiga delarna av samtalet:

Tycker du illa om mig?

Nej.

Jag har mitt namn efter en karl som hon, den

köttsliga, tyckte riktigt illa om, och jag. . .

Du har berättat det.

Våra kroppar ebbade ut, ögonen och andetagen

sinade.

Kommer du att överge mig igen?

Då tog hon min hand över bordet.

Jag har ju redan övergett dig, sa hon. Allt hänger ihop brukar du säga, men jag håller inte med dig.

En del faller isär, en del bitar lossnar nu.

Hon släppte min hand.

Kan du förklara dig?

Nej."