Är Fosse religiös?

PELLE ANDERSSON ser Leif Zern tolka en dramatiker

Redan i början av sin bok om Jon Fosse skriver Leif Zern: "En kritiker hittar inte på - han hittar." Fin tanke. Omedelbart därefter slår han dock fast att Fosse är en av världshistoriens största dramatiker, läsaren ska inte själv få söka sig fram till denna slutsats. Här är det Zern, den intellektuella giganten, som bestämmer.

Tyvärr störs läsningen av många korrekturfel, till exempel döps Noréns pjäs om till Personkrets 1:3. Trots dessa invändningar läser jag vidare.

För det första undrar jag hur Zern ska fylla en hel bok med tolkningar av pjäser som undandrar sig just tolkning och bestämning. För det andra för att veta om Zern verkligen kan skriva om någon som han uppfattar som så stor, så oberörbar - det är ju som bekant svårt att titta på teater med böjt huvud och nedslagen blick.

Därför blir boken ett äventyr.

Zerns intressantaste tanke är den om Fosse som bokstavlighetens dramatiker. På så sätt påminner pjäserna en hel del om samtida svensk poesi - Helena Eriksson, Anna Hallberg med flera - de är försök att rena språket från tolkningar. Göra orden till ord igen. Det är här Fosses storhet ligger.

De vanskliga psykoanalytiska utflykter som Zern gör med hjälp av Elisabeth Roudinesco eller hans vilja att pådyvla Fosse uttalade sociala ambitioner ger knappt läsaren någon större förståelse av det minimalistiska (som Zern värjer sig inför), tystnaden eller kommunikationsbristen (som han underkänner).

Däremot ligger det mycket i den tolkning - eller snarare läsning - som Zern gör tillsammans med olika mystiker. Diskussionen om tystnaden som språkets, och därmed tankens, reningsbad får ytterligare djup.

Hur Zern, efter att ha sett Barnet, kunde gå ut från Nationaltheatret i Oslo och tänka att Fosse är katolik har jag svårt att förstå. Zern överger också snabbt denna tanke men fördjupar bilden av Fosse med några biografiska fakta (vilket Zern inledningsvis också värjer sig emot) om kväkare i familjen Fosse samt några fina jämförelser med Mäster Eckhart, gnosticismen och den rena mysticismen.

Zern skriver: "Det andra begreppet [...] är sunder warumbe, vilket betyder "utan varför". "[...] Gud kännetecknas av detta "låta vara" (gâlezenheit), som inte kan förklaras och som inte svarar på något varför. Varat är helt enkelt."

Så är det ju också med en Fossepjäs, den bara är och gör sig bäst när skådespelarna inte spelar utan endast låter "orden gå i vågor", som Zern så vackert uttrycker det.

Men varför är det så viktigt med denna språkrening, bokstavlighet, detta "utan varför"? Zern skriver att Fosse framträdde på den litterära scenen under 80-talet som ett svar på att 70-talets litteratur nästan uteslutande arbetade med politikens ofta redan besvarade varför. Fosses projekt är alltså att rena språket från vad vi tror att orden står för, våra förutfattade meningar och våra psykologiska spärrar för att finna det rena språket, den rena tanken.

Jag tror att det är omöjligt. Det är därför det blir mystik. Men, mot förmodan, också samhällskritik. Hos Fosse, som Zern påpekar, kan ordet byråkrat plötsligt framstå i sin absoluta tyngd. Och här, i språkreningen som samhällskritik, finns det mer att söka - och hitta.

Essä

Pelle Andersson