Själens grottor
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-04-28
Huvudperson i den danska författaren Peter Adolphsens roman Brummstein är en brummande sten. Den hackades loss från en klippa i de schweiziska Höllochgrottorna av bankdirektören och amatörgeologen Josef Siedler i början av 1900-talet. Vi får följa stenens vandring från ägare till ägare under detta våldsamma sekel.
Romanen är fascinerande, kanske för att den också kan läsas som en reflektion över människans litenhet i förhållande till de geologiska krafterna, något vi känner till nu efter tsunamikatastrofen. Men framför allt handlar romanen om sig själv, och om konsten som sanningsvittne.
Josef Siedler, som fann stenen, trodde att Höllochgrottorna var bebodda av en överlägsen människoras med magiska krafter, vril-yerna. Det var dessa han egentligen var på jakt efter när han hittade den brummande stenen. Adolphsen skriver att teorin ursprungligen formulerades i en roman från 1871 och att den sedan fick sina bokstavstrogna anhängare. I Brummstein fungerar de underjordiska vril-yerna som en skärm på vilken ytmänniskornas tilltagande destruktivitet projiceras.
nnI spelet mellan det fiktiva och det dokumentära, mellan dikt och verklighet utkristalliseras en etisk och estetisk hållning i romanen. Vetandets osäkerhet och instabilitet ställs emot konstens eviga sanningsvärde. Diktens sanning är emellertid beroende av dess osmältbara kärna som alltid kommer att undgå vår tolkning, vår kännedom. Vi får aldrig veta varför stenen brummar.
Det är en synnerligen kort roman, endast 58 sidor lång, vilket står i skarp kontrast till den tidsperiod den gestaltar (100 år) och tematiserar (4,6 miljarder års geologisk utveckling). Men det minimalistiska utförandet har direktkontakt med djupen i människans själsliga grottor.
Roman
Cecilia Annell
