En stark återkomst
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-09-09
Nils Granberg ser Leif GW Persson sticka ut hakan igen
Roman
Leif G W Persson
MELLAN SOMMARENS LÄNGTAN OCH VINTERNS KÖLD
Piratförlaget
Det är roligt att Leif G W Persson efter tjugu år åter kliver in på den litterära scenen med den brett upplagda och spännande polisromanen Mellan sommarens längtan och vinterns köld. Det är en värdig uppföljare till hans klassiska Profitörerna, Grisfesten och Samhällsbärarna.
Och huvudpersonerna i de tidigare romanerna dyker också upp i den nya boken. Det är Lars Martin Johansson och kollegan och kompisen Bo Jarnebring. Johansson har blivit intendent och chef för rikskriminalen, en byråkrat som längtar tillbaka till det fältarbete som kriminalinspektören Jarnebring fortfarande utför.
Men Johansson tar chansen när den ges och när han upptäcker att ett självmord kanske är ett mord börjar han själv forska i fallet. Det rör en amerikan, Krassner, som hoppat eller blivit utkastad från ett fönster på femtonde våningen.
Krassner var sysselsatt med att skriva en bok om en svensk statsminister som i unga år, efter andra världskriget, arbetade åt CIA för att senare börja gå ryssarnas ärenden, rentav sälja sig till dem.
I romanen nämns aldrig statsministerns namn, men vi får veta att han uppskattar Karl Vennbergs poesi, att han talar flera språk flytande och så vidare. Det är förstås Palme det handlar om, men ändå inte. Det är en fiktiv gestalt och författaren har därför lagt in uppgifter som inte stämmer med verkligheten.
Ändå vill Persson att läsarna ska tänka på Palme och i synnerhet på det hat som riktades mot honom. Hatet fanns inom den svenska polisapparaten, både inom den öppna och hemliga verksamheten. Intensiteten i och uttrycken för hatet täckte hela skalan, från moderat råskäll till knäppgökarnas mordlystnad.
De här stämningarna inom polisapparaten skildras på ett mycket skickligt sätt. Författaren fångar in tonfallen, jargongen. Statsministern är Landsförrädaren, gift med Överklasshoran. Råheten är infantil. Sossepacket måste utrotas och invandrarna borde man koka lim på.
Hur komma till rätta med sånt här? Det är romanens huvudfråga. Persson ger i romanen ett tragikomiskt exempel på utredningsverksamhet mot "författningsfientliga element", varmed förstås högerextremister och nazister inom den svenska poliskåren. Chefen för en extern byrå inom Säpo vill verkligen kartlägga knäppgökarna, men problemet är ju att flera av hans egna utredare är knäppgökar.
Vem ska utreda utredarna? Det är en variant på den gamla frågan om vem som ska övervaka övervakarna.
Som kriminolog och professor i polisforskning vid Rikspolisstyrelsen kan författaren sitt ämne utan och innan. Fast man vet att det är fiktion slås man ändå av autenticiteten, romanens dokumentära tyngd.
Och det är bara att glädjas åt att Leif GW Persson inte blivit mildare i tonen på grund av sitt arbete. Han har fortfarande den goda egenskapen att han gärna sticker ut hakan.
Den fräna samhällskritiken i romanen bygger på en oro för vad som skett med demokratin och ordningen i landet. En ordning som tillät att utredningen av mordet på en statsminister förvandlades till en såpopera, regisserad av en tönt till polismästare. Föga överraskande är romanens polismästare en planta som Gud glömt att vattna. Det är ett roligt och elakt och verklighetstroget porträtt.
Nils Granberg
