För lite opera, för mycket publik
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2013-04-15
Musiken hamnade ur fokus på Folkoperans Showroom-festival
Jag är inte en sån som fick mina sångardrömmar krossade och därför började skriva om opera. När Fredrik Strid körde upp en mick i fejset på mig under karaokesången av Habaneran medan han gned sig mot mig ålandsfärjesensuellt, ska man alltså se det som en arbetsplatsolycka. Jag kan inte undgå att tycka att det var för många moment av publikförnedring på Folkoperans Showroom-festival. Under den första kvällens händelser är invigningens sångersketirader om den ohörda, osedda, älskade och avskydda rösten som ett höljt fuckande mot publiken: Nu ska vi ge igen!
Mycket allsång och karaoke, vars uppslutning var sådär, och för lite musik. Av det utlovade gränsöverskridandet mellan olika konstformer blev det heller inte mycket, även om Jacqueline Miurias idéhistoriska monolog om Samsonmyten var fint ihopsydd med förförelsearian ur Saint-Saëns opera Samson et Dalila. Margrét Sara Guðjónsdóttirs dansperformance till monoton elektronika var å sin sida bara skum.
En stor programpunkt var Closing time, en individuell stadsvandring på Söder där man fick gå och prata i telefon om sitt liv och sitt politiska (brist på?) engagemang över sociala klyftor i samhället. Promenaden avslutades med en aria baserad på ens egna önskemål om hur man ska fixa världen. Det var intensivt och intressant, men känslan av hur utsatt man var som publik kvarstod.
Jag hade önskat mig ett bättre sammansatt program där musiken och konsten stod i fokus, snarare än publiken. Publiken vill lik- som inte vara i fokus – det är därför den är publik.
