Att strejka på kinesiska
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2016-08-16 | Publicerad 2016-08-08
Lasse Henriksson om hur arbetarklassen formerar sig
När en våg av strejker bröt ut i den kinesiska bilindustrin 2010 var det en signal om att landets gigantiska arbetarklass börjat röra sig. Kina är sedan länge världens fabriksgolv som lockar utländska investerare med låga löner och stabila, fackföreningsfria förhållanden.
Trots censur och andra svårigheter har en rännil av litteratur om fabriksarbetet i Kina börjat sippra fram, mestadels akademiska skrifter eller andra iakttagelser utifrån. Med boken China on Strike finns nu för första gången vittnesmål om strejker och kamp i industrin, berättad av de deltagande själva. Boken är översatt från kinesiska och historierna har sammanställts av ett löst nätverk studenter som av olika skäl börjat arbeta i industrin med aktivisten Hao Ren i spetsen för att sprida de ännu glesa strejkerfarenheterna bland andra arbetare.
De som för ordet tillhör alla de 260 miljonerna migrantarbetare, landsbygdsbor som enligt det så kallade houko-systemet har sin hemvist på annan plats men som utgör ryggraden i den kinesiska industrins hjärtland kring Pärflodsdeltat.
Spontana missnöjesyttringar har tolererats till en viss nivå av myndigheterna, väl medvetna om riskerna med upptrappning. Men toleransens gränser är snäva. Sedan bokens strejker ägde rum har motståndet på fabrikerna vuxit år från år och i den kärvande ekonomin ökar spänningarna. Staten har dragit åt tumskruvarna och i vintras arresterades en rad fackliga aktivister.
De strejker som skildras gäller grundläggande vardagsfrågor: lön, ofta utebliven eller sänkt, orimlig arbetstakt, undermålig mat i kantinen eller maktfullkomliga chefer. Liksom de flesta av sina kollegor är berättarna unga men lider ändå av de långa arbetsdagarna, den ständiga övertiden och de hårda kraven; när väl en fråga utlöser en reaktion exploderar det underliggande missnöjet lätt.
Berättelserna är konkreta, detaljerade och beskriver problemen med att hålla samman kollektivet och att formulera krav när det saknas forum. Ingenstans spelar till exempel det officiella facket någon roll. Oftast är detta en kombination av myndighet och personalavdelning som chefer och myndigheter använder sig av. Uttalade ledare eller organisatörer saknas också mestadels, även om initiativet ofta kommer från arbetare som varit några år på företaget, litar på varandra och ibland stigit något pinnhål i hierarkin.
Det är inga heroiska kamphistorier som berättas. Striderna är korta, krav och resultat blygsamma och de gemensamma aktionerna leder inte till någon permanent organisering. Den höga omsättningen gör att erfarenheterna snabbt skingras, men rykten om aktionerna sprider sig mellan fabrikerna. I lunchrum och sovsalar läggs erfarenhet till erfarenhet och sakta växer ett klassmedvetande fram.
Det är detaljerat, rörigt och motsägelsefullt, men det är just så historia ser ut från den enskildes synvinkel. För historia är det som skrivs och det är fascinerande att få ta del av förloppet när en arbetarklass formerar sig. Och inte vilken arbetarklass som helst utan världens största.
Lasse Henriksson
