Poesi som står bredbent i en amerikansk tradition
Louise Glück är ett utmärkt men också försiktigt val av Akademien
Det lilla kvalitetsförlaget Rámus revisor lär smajla hela vägen till årsredovisningen, och det helt välförtjänt.
Av 2020 års Nobelpristagare i litteratur, Louise Glück, ståtar inte mindre än tre färska titlar på utgivningslistan, diktsamlingarna Averno från 2017, Ararat från 2019 och årets Vild iris. De tre böckerna är dessutom i stort sett det enda som hittills har publicerats på svenska av poeten.
Glück (uttalas ”Glick”!) hade förstås kunnat sälja på rätt hyfsat ändå, med poesimått mätt. Hennes dikter är lätta att ta till sig även för nybörjare, och de står synbarligen ganska bredbent i en amerikansk tradition som låter sig spåras tillbaka till ”bekännelsepoeter” som Sylvia Plath eller Robert Lowell.
”Materialet är subjektivt, men metoden är det inte”, skriver Glück med en talande formulering i essäboken och poetiken Proofs and theories – Essays on poetry från 1994. Den egna erfarenheten, av barndomen, de nära relationerna, ligger alltid i botten i hennes poesi, men ofta tillkommer ett element av filosofisk, mytologisk eller teoretisk rådbråkning som går i klinch med såväl poetens som läsarens verklighetsuppfattning. Och detta utan att dikten blir abstrakt eller krånglig i överkant.
Glück skriver tvärtom en kristallklar och försåtligt enkel poesi med en märklig förmåga att leta upp outforskade platser i läsarens hjärna. Det är en egenskap som hon också delar med de tidigare pristagarna Wislawa Szymborska och Tomas Tranströmer, och som nog kan göra henne lika populär bland de svenska läsarna.
Så här kan det låta, i dikten ”Ett tidigare fall” som ingår i Ararat, Glücks femte och kanske mest personliga bok, med den egna familjen och framför allt poetens mor som motiv och ämne. Stewe Claeson har översatt:
På samma sätt som hon planerade för de andra
planerade min mor för det barn som dog.
Byrålådor med mjuka kläder.
Små tröjor prydligt vikta.
Var och en fick nästan plats i en handflata.
På samma sätt undrade hon
vilket som skulle bli barnets födelsedag.
Och för var dag som gick visste hon att en så vanlig dag
kunde bli till en symbol för glädje.
Eftersom döden inte rört vid min mors liv
tänkte hon på något annat,
och drömde, så som man gör när ett barn skall komma.
Från och med Ararat som gavs ut i USA 1990 kom Glück också att mer eller mindre överge den sorts poesi som Åsa Beckman fyndigt och lite elakt döpte till ”ditt och datt-poesi”, för att i stället bygga upp sina diktsamlingar kring ett tema eller en problematik.
Efter Ararat följde således en hel rad av sammanhållna och självbiografiskt färgade böcker, som Meadowland från 1996 där ett krisande äktenskap dubbelexponerades mot berättelsen om Penelopes väntan på Odysseus – eller varför inte Vita Nova från 1999, en sorglustig skildring av att slicka såren efter en dylik krasch.
Louise Glück, född 1943 i New York och uppvuxen på Long Island, debuterade 1968 med diktsamlingen Firstborn. Sedan dess har hon givit ut ett dussin diktsamlingar och en handfull prosaböcker och essäsamlingar.
Det verkliga genombrottet i hemlandet kom emellertid först med den sjätte diktsamlingen, The wild iris från 1992, den bok som nu så lämpligt föreligger i översättning till svenska av Jonas Brun.
Diktsamlingen utspelar sig i en trädgård och skulle kunna beskrivas som en talande frökatalog, men här finns också en ”John” som drar omkring och brukar täppan. För den som vill låter han sig läsas som vår herre, döden eller måhända poetens man vid tiden, författaren John Dranow.
Så här kan det till exempel låta, när en späd klöverplanta lägger ut texten:
Något är utspritt
bland oss, något som du menar
för tur med sig –
fastän det, likt oss, är
ett ogräs, något
som ska utrotas –
vari ligger logiken
som får dig att samla
en enda stjälk
av något som du önskar
förintat?
Wild iris belönades med Pulitzer-priset i poesi och har med åren blivit något av en modern amerikansk klassiker. Vad beträffar priser är Glück numera lika behängd som vilken gammal sovjetisk östfrontsgeneral som helst, och i år har hon redan hunnit kamma hem det svenska Tranströmer-priset på 200 000 kronor.
Ett Nobelpris smäller förstås högre och förmodligen högst av alla priser, och nog är det glädjande att poesin åter står i centrum för uppmärksamheten, efter en ganska lång tid i karantän. Glück är ett utmärkt men också försiktigt val av pristagare, och några kontroverser lär det inte bli den här gången, mer än det vanliga (och adekvata) grollet rörande Akademiens ovana att oftast belöna författare från väst.
Tid för rehabilitering och utvecklingssamtal, med andra ord.