En ny giv för välfärd och klimat – det är min linje

Socialdemokratin behöver förnyas, Johan Sjölander

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2021-08-19

helskärm

Johan Sjölanders recension av min essäbok Vad hade Erlander gjort? är ett debattinlägg och tål att bemötas som ett sådant. Låt mig därför gå in på några punkter där Sjölanders argument är särskilt avslöjande.

Problemet med texten är att den egentligen inte tar upp de resonemang jag för i boken. Jag diskuterar kärnuppdraget för arbetarrörelsen: att bedriva demokratisk klasskamp och hur detta arbete försvagats. 

Jag beskriver den nyliberala omvandlingen av välfärdsstaten genom att reversera Tage Erlanders stigande förväntningars missnöje till nyliberalismens svältfödda stat och sjunkande förväntningars missnöje, som delvis förklarar SD:s framgångar. Jag visar på klassfrågans betydelse för en möjlig socialdemokratisk vitalisering. 

Ur Erlanders idévärld plockar jag fram tanken om välfärdsstaten som grunden i en demokratisk socialism. I slutet skissar jag upp ett tiopunktsprogram för en förnyelse av socialdemokratin som innehåller förslag om medlemsomröstning om partiledare och om framtida regeringsprogram i koalition. Dessa saker nämns inte i Sjölanders text.

Personligen har jag inget problem med att människor tycker annorlunda, men låt oss tala om saken: Hur tar vi oss ur det dödläge dagens socialdemokrati befinner sig i?

Först det självklara: Ja, globaliseringen har försvagat industriarbetarklassens förhandlingsposition. Vi är medlemmar i EU vilket på vissa områden försvårar klassisk keynesiansk politik. Men Sverige har på ett flertal områden valt en extremt nyliberal tolkning av reglerna (som vid offentlig upphandling). Vi avstår från att utnyttja det som kunnat möjliggöra en mer progressiv politik (budgetreglerna i EU möjliggör expansiv ekonomisk politik). 

Självklart har vi i dag mer individualistiska värderingar än på 50-talet och visst har internet ändrat förutsättningarna för folkrörelsebyggande, vilket ju även televisionen och jukeboxen ansågs göra på 60-talet. Ja, massa saker händer i samhället och gör en hel del mycket svårare för ett parti som socialdemokratin, ändå kvarstår frågan: Vad kan göras trots detta? Har socialdemokratin några handlingsvägar framåt? Hur stärker vi bäst stödet för våra idéer?

Socialdemokratin har begått en rad strategiska misstag menar jag i min bok, men det finns stora möjligheter att göra bättre för framtiden. Men det bygger på att man vågar analysera läget, vägen hit och diskutera vägar härifrån.

Johan Sjölander vägrar alls närma sig dessa frågor. Hegemonin har fallit, konstaterar han. Nyliberalismen har segrat. I en intressant mening förklarar han: ”Om den generella välfärden en gång svetsade samman arbetare och tjänstemän har klassalliansen slitits itu efter utförsäljningar av allmännyttan, privatiseringar samt en urholkning av de allmänna trygghetssystemen, som gjort den breda medelklassens mer beroende av egna privata lösningar.”

Min bok presenterar förslag om hur detta band mellan klasser kan återskapas. Idealism, svarar Sjölander. Men i så fall är ju hela socialdemokratins idé och praktik ett passerat stadium?

Problemet är att det är socialdemokratin som genomfört flera av dessa privatiseringar och urholkningar av trygghetssystemen som Sjölander förbannar! S har antingen aktivt genomfört rent nyliberala reformer, eller vägrat förändra eller reversera borgerlig politik när man haft faktisk möjlighet. 

Man kan ta frågan om vinst i välfärden där S-ledningen först var för vinstdrift, för att när gräsrötterna tvingat partiet att bli kritiskt vägra driva frågan, för att sedan inte förmå genomföra någonting alls, tills möjligheten var borta. Så bryts förtroendet ner för ett parti tills handlingsförlamning blivit doktrin.

Sjölanders och den socialdemokratiska partiledningens favoritförsvar är att partiet nu är så svagt att man inte kan genomföra nästan några av sina vallöften trots att partiet sitter vid makten. Däremot uppvisas en enorm offervilja att genomföra alla nyliberala reformer som dikteras i januariavtalet (försvagat anställningsskydd och marknadshyror) medan de fåtaliga s-reformer, som en skattereform, skjuts på oviss framtid. 

Partiet har när man är surrat vid regeringsmasten försummat att låta sig och sina medlemmar aktivt föra fram den egna politiken, exempelvis att stoppa vinstjakten i skolan. Det kanske rent matematiskt inte går att få igenom ett förbud i riksdagen, men driv då frågan, bygg opinion, lägg förslag. En klar majoritet av centerväljarna vill stoppa vinstjakten, har Katalys visat. Bygg för framtiden. Gör någonting. 

Men socialdemokratin kan inte, förmår inte. Medan partiets regeringsföreträdare verkar trivas för bra i statsrådsbilarna för att inse allvaret i en situation där arbetarklassen förloras till SD – inte för att de är rasister utan för att socialdemokratin inte längre för en politik som tillvaratar arbetarklassens intressen tillräckligt väl – låter Johan Sjölander på partismedjan Tiden som 68:ans egen dr Pangloss: Den socialdemokrati vi har just nu är den bästa möjliga och har aldrig gjort några fel. Allt beror på omständigheter utanför vår kontroll. 

Vilket sällsynt maktlöst regeringsparti!

Framför allt är det en mycket märklig determinism som ger sig till känna. Det är kört, tycks Sjölander mena. SAP gör det enda möjliga.

Jag håller inte med.

Mot detta ställer jag en idé om att det vid varje givet tillfälle finns sätt att stärka vårt parti, att driva frågorna och att det finns massvis med saker vi kan göra för att stärka vår ställning på kort, lång och medellång sikt. 

Vi kan i höst anta en ny ekonomisk politik som möjliggör investeringar i välfärd, klimat, bostäder. En ny giv för välfärd och klimat, likt den Joe Biden genomför i USA. Det är min linje, jag driver den med kraft. Vad tycker Sjölander?

Låt oss mötas i en debatt om detta. ABF-huset exempelvis. Kom med förslag på datum.

Daniel Suhonen är författare och leder det fackliga idéinstitutet Katalys