’Att störta Assad har bara symbolisk betydelse’
Bashar al-Assad | Syrien
Jonathan Littell bröt igenom som författare med boken De välmenande, som i dokumentär form skildrare tyska SS-soldater vid östfronten. Littell, global människorättsaktivist, skildrar i dagboksform (Carnet de Homs) sina erfarenheter från krigets Syrien. Han levde i Homs en kort period innan staden utsattes för våldsamma attacker av Assad-regimen. Tusentals dödades.
Littell kallar, något överraskande, upproren i Syrien för ”en genuint proletär revolution”, framdriven av arbetare och bönder. Han mötte inte några religiösa fanatiker i Homs.
Skälen för ett klassuppror i Syrien är skrämmande starka. Washington Consensus- modellen, som upphöjdes till regeringspolitik i början av millenniet, slog sönder småföretag, utarmade basarernas folk och hantverkare. Den lyfte arbetslösheten till svindlande nivåer. Varje år söker sig 300 000 ut på arbetsmarknaden, endast 8 000 av dem lyckas skaffa jobb med anständiga villkor.
Liberaliseringen av ekonomin innebar också att det statliga ägandet ersattes av en extrem privat maktkoncentration. Bashar al-Assads kusin kontrollerar runt hälften av landets ekonomi. Korruptionen når till en nivå som närmar sig USA:s skapelse Irak. Politiken gynnade landets ekonomiska elit och den väletablerade borgerligheten i de större städerna som länge var lojala med Assad-styret.
Ändå, Littells tes om klasskamp i Syrien förefaller inte helt trovärdig, annat än som ett spontant tillfälligt utbrott. Av historiska skäl finns inte tillstymmelse till organiserad arbetarklass eller välorganiserade bönder.
Den syriska statsapparaten har i dryga fyrtio år kontrollerats, repressivt och blodigt, av Assad-regimen. Systemets uppbyggnad skildras av Michel Seurat, mördad 1986 av Hizbollah-gerillan. Hans kvartssekelgamla vetenskapliga arbete Syrie - L’État De Barbarie (Syrien - barbariets stat) finns i nyutgåva.
De konfliktdimensioner Seurat beskriver handlar inte om klass, däremot om land-stad, om djupa religiösa motsättningar och om den antagonism som följde efter den brittisk-franska kolonialismen.
Seurat flyttar sin analys 750 år tillbaka i tiden och lämnar ordet till den då verksamme, spränglärde tunisiske filosofen Ibn Khaldun, som förklarar mekanismerna bakom uppkomsten av dynastier genom historien. En gemenskap uppstår oftast genom blodsgemenskap, den formuleras i religiösa termer som legitimerar en klans maktövertagande. Familjen Assad exemplifierar med sitt blod, sin alawitiska tro och sitt mer än fyrtio år långa auktoritära styre
Seurat beskriver hur ”våldet i Assad-systemets hjärta” riktar sig mot all sorts politisk verksamhet, all organisation, mot hela tanken att bygga en stat. Makten ska finnas hos klanen och militären. Ideologin är en något grotesk variant av tredjevärlden-militarism. Bashar al-Assad hänvisar gärna till Khaldun. Han läser också, mer självklart, Machiavelli.
När religiösa antagonister, Muslimska brödraskapet, i början av 80-talet revolterade mot klanstyret massakrerades de av regimen. De dödade i Hamah kunde räknas i tiotusental. Omvärlden förhöll sig tämligen sval till massmorden. Assad-styret var då en stabiliserande faktor, som under långa perioder samarbetade väl med Israel, kväste PLO och följde USA:s rekommendationer genom att kontrollera Libanon. Assad den äldre tillhörde de statschefer som solidariserade sig med USA:s första krig mot Irak. Den syriska oljan skeppades till 90 procent till EU och Shell skötte oljeindustrin tillsammans med Assad-staten.
Omvärlden kunde hoppas på en viss liberalisering när den unge västutbildade Bashar efterträdde sin far. Hans ekonomiska förändringar gick i kapitalistisk riktning. Och Syrien avstod rollen som faktisk ockupationsmakt i Libanon. I sitt installationstal som president lovade Assad: Vi måste befria oss från föråldrade idéer som står i vägen för utveckling. Med något som blivit till svart ironi sa han: ”Makt utan ansvar skapar kaos.”
Det har gått tretton år sedan han höll det talet. Bortåt 100 000 syrier har dött i inbördeskriget. 1,5 miljoner har flytt landet. Blodigt kaos härskar.
David W Lesch, amerikansk professor och Mellanöstern-expert, skriver rörande och naivt om Bashar al-Assad i sin Syria - The fall of the House of Assad. Bashar ville väl, menar Lesch, som ofta samtalat med den syriske ledaren: Han var ingen blodtörstig man, ingen typisk Mellanöstern-diktator: ”Fast någonstans på vägen gick han vilse.” Bashar måste helt enkelt ge efter för det syriska systemet även om han aldrig var så altruistisk. Så lyder en av Leschs teser.
Den är inte fullt så aningslös som den kan tyckas. Lesch gör det självklara; han kopplar samman den politiske härskaren med det system han styr över. Att avlägsna Bashar al-Assad från makten ändrar ingenting annat än symboliskt. Furstemordet eller furstefallet, så eftertraktat av oppositionella och förtryckta, är ofta överskattat.
Den stora avgörande frågan om Syriens framtid handlar knappast om den syriske ögonläkarens och arvtagarens framtid. Det syriska folkets villkor kan beskrivas som ett svårlöst dilemma. Är det möjligt att i Syrien nå nationell fred och ett mått av demokrati när de geopolitiska omständigheterna är på väg att slita sönder landet?
Omåttligt rika sunniorienterade nationer som Qatar och Saudiarabien vräker in miljarder i stöd och vapen till den dominerande oppositionen. Kuwaitiska oljeshejker beväpnar al Qaida-soldater. De gamla kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien vill exportera vapen. Iran och deras allierade Hizbollah förstärker militärt Assad-makten, som dessutom ständigt underhålls av Ryssland, som gärna testar sina vapensystem i området.
Inbördeskrigets utgång kan vara avgörande för stabiliteten i en rad av regionens stater. Dessutom mellan staterna.
I västvärlden ekar rop som instämmer med Woodrow Wilsons hundra år gamla kristet-idealistiska idé om humanitära militärinterventioner. Dessa har, med något undantag, spridit död och massfattigdom, lagt länder i ruiner och drivit många miljoner på flykt. De har däremot inte skapat demokrati.
Det finns en klok tanke i David W Leschs bok: ”Begreppen och koderna i FN-ledningen, i de europeiska huvudstäderna och i Washington skiljer sig så fundamentalt från dem som gäller för det syriska ledarskapet, att tanken på en gemensamt framförhandlad fred är mer fantasi än verklighet.”