”Jag var bekväm med att vara svarta fåret”
I skolan levde han upp till fördomar – nu har Adaam tagit över listorna genom att använda ljuset
Den svenska hiphopen fortsätter att både toppa listor och skapa svarta rubriker.
Samtidigt pågår en kamp inom branschen. Om vad själva kulturen ska vara – och för vem den finns till.
Musikens mörkare delar, det som i medierna kallas ”gangsterrap”, drar genren allt längre bort från samhällets mitt.
Det har gjort att många av de största artisterna verkar i en egen bubbla i dag. Man har en allt starkare direktkontakt med sina fans. Men allt mindre kontakt med en bredare offentlighet.
Samtidigt är det många som vill lämna bubblan.
Egentligen är det rätt självklart. Vem vill inte kunna spela för en större publik utan att få sina spelningar stoppade av polisen? Vem vill inte slippa bli ”cancelled” i stora delar av samhället för att ens musik kopplas till samma gängkriminalitet som den berättar om? Vem vill inte åtminstone få chansen att bli älskad av alla?
Vad kommer efter den svenska gangsterrappen?
Under de senaste åren har 22-åriga Adaam haft en lång rad hitsinglar.
I somras var ”Sahbi”, tillsammans med Dizzy, den mest spelade låten, alla kategorier, bland svenska Tiktok-användare.
Han har även just släppt en bok – ”Adaam - poeten i lurarna” – baserad på sina låttexter och riktad till unga läsare.
Balansgången mellan genrens mörkare och ljusare delar har gjort Adaam till en popstjärna, som samtidigt har en fot tryggt placerad i den svenska hiphopen.
Därför har han också de senaste åren kunnat åka på sommarturnéer genom landet, för att spela för en stor publik som är svältfödd på att se sina favoritartister live.
Själv menar han att det inte bara handlar om smart karriärplanering. Utan att han medvetet försöker hitta en annan väg i sin musik.
– Hiphop handlar alltid om att beskriva samhället, säger han.
– Men sen handlar det om hur man gör det. Det blir skevt när man bygger hela sin karriär och image på misär och kriminalitet. Ingen människa är bara ilska.
Vad är det skeva?
– Barn får bilden av att deras förebild bara är arg och vill panga folk. När den här artisten i själva verket strävar efter att vara lycklig, precis som alla andra. När den här artisten också själv vill bort från allt han rappar om.
Vad leder det till?
– Att barnen som lyssnar på honom och missuppfattar honom strävar efter att vara arga och destruktiva. För de tror att det är allt som deras ”förebild” är.
– Men det blir också en ond cirkel för artisten själv. När man har byggt en image blir det svårt att lämna den. Man känner typ: ”folk gillar ju mig för det här”.
Man fastnar i bilden av sig själv?
– Ja, ungefär. Och det är ju självklart inte bara vi artister som skapat den bilden – vi är alla produkter av den här miljön, produkter av vad som är fel med samhället. Men samtidigt tror jag kanske inte att vissa är helt medvetna om hur stort inflytande de har på många unga i landet.
I mitt huvud trodde jag på riktigt att alla svenskar var emot mig. Att de ville mig illa
Vad säger ni när ni pratar då – tycker du att ni artister borde ta ett större ansvar?
– Jag tycker hundra procent att folk borde ta mer ansvar för vad de säger. Jag borde ta mer ansvar för vad jag säger. Men grejen är, helt ärligt alltså, jag skulle säga att hela den här generationen är helt hjärntvättade. Det är svårt att byta väg när man har gått så långt. När det blivit så mycket och så mörkt.
Hur tar du ansvar själv?
– Jag försöker tänka på det hela tiden, varje dag. Att jag aktivt inte vill sprida något negativt.
Adam Jakobsson växte upp i Valsta, en betongförort nära Märsta i norra Stockholm, med föräldrar från Chile och USA.
Han trivdes i skolan, gjorde bra ifrån sig och var speciellt duktig i svenskan - han gillade språk.
Han gillade hiphop också. Lyssnade på alla från Stor till Ison & Fille och Kartellen – gruppen som många menar startade den svenska gangsterrappen.
Adam gillade musiken eftersom den talade för honom. Men när han bodde i Valsta identifierade han sig inte speciellt mycket med någon av rapparna. Här var det naturligt att lyssna på svensk hiphop. Det var inte heller ovanligt att, som Adaam, ha föräldrar som invandrat till Sverige.
– Allt gick jättebra. Alla lärare tyckte om mig.
Tills Adam bytte skola. Föräldrarna separerade, flyttade och ville skapa ett bättre sammanhang för Adam. Nu började han i en skola i ett närliggande område: Rotebro. De flesta klasskompisar var från villaområden. Adam ett av få barn med invandrarbakgrund. Han kände sig annorlunda och utstött.
– Jag fick rasistiska kommentarer av både lärare och elever. Så fort det hände något så var det mitt fel. I mitt huvud trodde jag på riktigt att alla svenskar var emot mig. Att de ville mig illa.
– Samtidigt var nog vissa det också. Det fanns både lärare och rika ungar som sa rakt ut till mig: ”du kommer bli kriminell”. Ibland frågade min morsa om jag var ledsen. Nej, sa jag. För jag var alltid bara arg.
Vad gjorde du då?
– Jag tänkte ”knulla er, mannen” och lyssnade ännu mer på Kartellen. Jag blev liksom den de såg mig som. Jag blev bekväm med att vara det svarta fåret.
Alltså, jag är ju också från den här bakgrunden, men jag har aldrig tyckt att pistoler är coolt, inte ens som liten
Bland villabarnen klev Adaam in i fördomen om sig själv. Snart flyttade han tillbaka till Valsta.
– Då hade jag den karaktären i mig. Men det kändes ändå lättare där. I Valsta är vi tillsammans i utanförskapet. I Rotebro var jag själv i det.
Vad betydde musiken för dig då?
– Väldigt mycket. Och jag vet att det är så än i dag, att den här musiken, både den allra hårdaste och den mjukare, gör att många av barnen som lyssnar på den känner sig starkare. Känner sig sedda.
Är det så man ska känna för din musik också?
– Jag hoppas att min musik – som inte är gangsterrap – också kan få de som lyssnar att känna sig starka. Även om jag sprider kärlek så vill jag inte nå bara de som är glada.
– Ibland kan man hitta styrka i att säga ”fuck you”. Ilska är alltid starkare, du kan göra mer med ilska än du kan göra med rädsla. Det tog ganska många år för mig att förstå att man kan göra ännu mer med kärlek. Jag kommer alltid att vara Valsta. Men jag vill inte vara fast i Valsta, förstår du? Och jag vill inte vara fast i ilska heller.
Vilka var vändpunkterna för dig?
– För mig har religionen varit viktig. Att jag kommit närmare Gud. Det är ju ofta det som är räddningen från dåliga vanor i miljonprogrammen. Men något jag också har haft som har varit en superkraft är en närvarande pappa. Jag har alltid känt mig förstådd hemma.
Vad har det lett till?
– Jag rappade alltid alla mina texter för pappa, förstår du? Han sa: om du svär för mycket så visar det bara att du inte kan skriva. Att du inte har något bättre att säga. Sen sa han: skicka inte ut energi som du inte vill ha. Jag tyckte han var skitjobbig. Men i dag förstår jag vad han menar.
Vad är det annars som har dragit din karriär åt det här hållet, tror du?
– Alltså, jag är ju också från den här bakgrunden, men jag har aldrig tyckt att pistoler är coolt, inte ens som liten. Jag såg inte upp till personen som hade dödat någon, inte ens när jag var ung och osäker. Men jag har sett upp till den som gör pengar. Det har jag alltid gjort.
– Jag pratade om det där med en vän häromdagen: en rappare kommer att prata om det som den själv tycker är coolt. Man pratar inte om att skjuta någon om man inte på något sätt själv tycker det är coolt. Och jag skulle inte sitta och snacka om miljoner om jag inte tyckte det var coolt.