Regeringen står mitt i en moralisk kollaps
Att inte erkänna det alla kan se i Gaza är ondska
Nästa vecka är det ett år sedan terrorister från Hamas tog sig igenom gränsen till Gaza, begick sin fruktansvärda massaker och tog 251 människor som gisslan. Det var en dag av mörker, av lidande och sorg. Bilderna från kibbutzen Be’eri, Kfar Aza och musikfestivalen glömmer jag aldrig.
Det är så mycket som har förändrats och gått sönder detta år.
En sak är mycket tydlig: från Sveriges håll är det en kollaps vi nu bevittnar.
Dagen efter den 7 oktober började kriget i Gaza.
Så sent som för två veckor sedan ville inte vår nya utrikesminister, Maria Malmer Stenergard, uttala sig om det som sedan länge så uppenbart är ett av vår tids grövsta folkrättsbrott. På frågan om hon anser att Israels krig är proportionerligt sade hon att ”det är en fråga för domstolar”.
Det finns en ondska – ja jag använder detta ord – i att vägra erkänna de brott som begås i det krig där bevisen för folkmord hopar sig. Denna blindhet är ett moraliskt ground zero, ett svek som är mycket stort och kommer att skada vårt land under lång tid och på svårläkta sätt.
Hittills har 11 000 barn dödats av Israel i Gaza.
Det här är vad som formar unga människors världsbild nu. Många unga som ser denna orättvisa, denna grymhet försöker protestera. De ser lidandet och krigets offer, men också de dubbla måttstockarna, hyckleriet. Det är inte bara terrorn och kriget de kommer att minnas, bygga sin analys på, lika viktigt är svaret på vad som sker. Och detta svar är nu ett brott mot själva verkligheten, mot det som sker, mot sanningen. Svaret är så falskt att det skapar en lögn i själva centrum av samtalet.
Vad regeringen gör i stället för att erkänna de brott som begås är att skära av kontakten till en hel generation. Detsamma gör de med Sveriges hundratusentals människor med kopplingar – religiösa eller kulturella – med den muslimska världen, och med alla de svenskar som har släkt och vänner i Palestina, i Libanon, i alla de länder i regionen som nu hotas av krig.
Många judar i Sverige kände sig ensamma efter den 7 oktober. Var fanns empatin? Det var som att alla inte ville förstå eller acceptera det fasansfulla mördande som civila israeler hade utsatts för i sitt eget land.
I dag känner svenska muslimer en bottenfrusen iskyla från regeringshåll. Inte ens svenska barn som fastnar i krigets Libanon ska kunna känna sig säkra på att de ska få hjälp att komma hem.
Det är så att man vill gråta av denna ynkedom
Förra hösten skrev jag en text om att jag inte ville gå i pro-palestinska demonstrationer där slagordet ”from the river to the sea” skanderades, eftersom jag inte kände mig säker på avsikten bakom orden. Men samma sak säger medlemmar i den israeliska regeringen återkommande och regelmässigt – med den mycket tydliga innebörden att det är palestinierna som ska rensas bort från det land de har rätt till.
I Israel är högerextremisten Itamar Ben-Gvir, som tidigare dömts för uppvigling till terrorism, nationell säkerhetsminister. Han har tagit på sig uppgiften att fördriva så många palestinier som möjligt från ockuperat land och försöka inrätta ett odelat judiskt herravälde även över de områden som i dag ockuperas av Israel.
Konflikten mellan Israel och Palestina började inte den 7 oktober 2023. Gaza har länge varit under blockad, ockupationen av Västbanken har pågått i decennier. De senaste 30 åren har antalet illegala judiska bosättare exploderat. Om detta hörs mycket lite från svenska regeringen. I stället åker representanter från regeringspartierna dit på studieresor, mitt under brinnande krig och eskalerande förtryck.
Apropå domstolar: i somras sade Internationella domstolen i Haag (ICJ) att Israels bosättningar är olagliga. Domstolen menar att Israel genast måste upphöra med dessa och reparera skador. Men när FN nyligen röstade om en resolution med ICJ:s domslut som grund, så lade Sverige ner sin röst.
Det är så att man vill gråta av denna ynkedom.
Förra veckan sade statsminister Ulf Kristersson att det är värre att sprida nidbilder av judar än att sprida motsvarande bilder om muslimer. Varför gör Sveriges statsminister denna skillnad mellan folkgrupper? Hur kan landets statsminister uttala sig så? Förstår han inte vad detta betyder?
Jo, säkerligen. Men låt mig ändå förklara: det han gör är att hälla bensin på brasan, förstärka motsättningarna och föreställningen om att människor måste välja sida. Mellan judar och muslimer, mellan Israel och Palestina. Han bidrar till att skapa hat, när hans uppgift är att vara en samlande gestalt, tala med omsorg och medlidande med alla svenskar, stå upp för självklara principer om alla människors rätt till frihet och respekt.
Det enda vi har – som människor och som land – är dessa ihoplappade regelverk och konventioner
Det är viktigt att förstå att det går en rak linje mellan att nedvärdera muslimer här hemma, och oförmågan att kunna tala sanning om kriget i Gaza. Som jämförelse: den 1 november förra året sade Norges statsminister Jonas Gahr Støre det som redan då var uppenbart: Israels svar på Hamas terrorattack är inte proportionerligt.
Det enda vi har – som människor och som land – är dessa ihoplappade regelverk och konventioner. Att stå upp för dem är att stå på fredens sida. Detta har traditionellt varit den svenska hållningen till konflikter och krig. Inte lojalitet med en stat, eller en grupp. Utan med rättigheter, principer. Som gäller alla.
Just folkrätten var ett centralt argument för att skapa en stark allians mot Ryssland efter invasionen av Ukraina. Inom detta begrepp ryms FN-stadgan, krigets lagar och mänskliga rättigheter. Detta är normer och regler som världens länder mödosamt förhandlat sig fram till och som är extra viktiga för små länder som Sverige.
Det som har hänt det gångna året är att den svenska regeringen har vänt sig bort från dessa principer, både vad gäller människors lika rätt och värde, och folkrätten. De har låtit sig förblindas av sin egen moraliska avtrubbning, och av det allt mer rumsrena hatet mot muslimer.
Nu ökar både antisemitismen och islamofobin i vårt land. Tyvärr har vi en regering som inte motarbetar detta, utan i stället bidrar.