Will Ferrell kan inte skydda Harper mot allt
Dokumentären är så mycket mer än feelgood
Två gamla vänner som kör från kust till kust i USA, går på flottiga syltor och sunkiga barer, sjunger karaoke och kollar på basket, ser ut över Mississippi och Grand Canyon, samtidigt som de pratar om sin vänskap. Kastar man bara en snabb blick på dokumentären ”Will & Harper” är risken stor att man avfärdar den som klyschig feelgood.
Men ”Will & Harper” är värd att dröja sig kvar vid. För in i allt det varma och fina skjuts vassa pilar som punkterar feelgood-känslan, och som säger något om landet de reser i.
Will och Harper blev vänner 1995 när de samtidigt började jobba på ”Saturday night live”. Will, som heter Ferrell i efternamn, blev så småningom en av humorshowens stjärnor, och Harper, som heter Steele, dess huvudförfattare. Fast på den tiden var hennes förnamn Andrew, och hon sågs av alla som en man. Hon kämpade också med depressioner, självmordstankar och dålig terapi.
Åren gick, deras karriärer gick bra men åt olika håll och de hamnade på varsin sida av den amerikanska kontinenten. För två år sen skickade Harper ett mejl till Will och berättade att hon genomgått en transition, blivit den kvinna hon alltid haft inom sig, och numera heter Harper.
Vad betyder det för en gammal vänskap? Vem är Harper nu? Kör hon bil sämre som kvinna (Harpers svar: Fuck you!)? Det vill Will veta och föreslår att de ska ge sig ut på en roadtrip tillsammans. I Harpers tidigare liv var just roadtrips ett av hennes stora nöjen, hon älskade att köra kors och tvärs över USA, stanna i småstäder, hänga på barer och tjôta med folk. Som man var det enkelt och självklart (och packningen var lätt) – men hur är det som transkvinna? Det vill hon veta.
Man kan invända att ingen beter sig normalt när en Hollywood-stjärna som Will Ferrell kliver in på en liten bar i Mellanvästern. Men man förstår snart att detta är inte minst Harper helt medveten om och använder sig av; Ferrells kändisskap blir till både en sköld och en murbräcka i miljöer där Harper är osäker på om hon är välkommen. När Ferrell skakar hand med människor säger han hela tiden ”och det här är min vän, miss Harper Steele”. Som tittare känner man sig trygg med att Ferrell plöjer framför henne på hennes villkor. Det blir en vacker berättelse om vänskap och lojalitet.
Men Will kan inte skydda Harper mot allt. Såna där tysta, långa blickar, att bli felkönad, ofattbart elaka nätkommentarer, en ibland liksom dallrande aggression i luften, en guvernör som gärna syns på bild med en kändis men som också vill slopa alla transrättigheter. Det blir uppenbart för Will, Harper och tittaren att Harper inte är en lika fri människa som hon en gång var. Det är sorgligt men det gör också ”Will & Harper” till något mer än bara en film om vänskap.