Då låtsades SVT att Palestina inte fanns

Av Jan Guillou

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Antisemitstämpeln dödade debatten om Israel och ockupationen

Det fanns en tid av intensiv och engagerad politisk debatt om Palestina/Israel-frågan från 1967 och tio år framåt. Att diskussionen kom igång först 1967 berodde på att Sexdagarskriget i juni det året förändrade bilden av Israel från socialdemokratisk kibbutzidyll till ockupationsmakt. Dessförinnan fanns inget att diskutera, här i Europa vill säga. Tillkomsten av staten Israel 1948 sågs allmänt som en rättfärdig kompensation för den tyska nazismens folkmord. Världssamfundet hade förlänat ”ett land utan folk till ett folk utan land”.

Ockupationen av Västra Jordanstranden och Gaza, områden som enligt FN:s delningsplan från 1947 var tänkta att ingå i en palestinsk stat, sprängde den instängda diskussionens fördämningar. Den dramatiska förändringen berodde också på framväxten av en palestinsk motståndsrörelse som skapade en nationell identitet fjärran från anonyma ”araber” i de tidigare idyllreportagen från Israel där sjungande judiska ungdomar drog ut för att få öknen att blomma och någon enstaka beduin på kamel skymtade i bakgrunden (se de tidiga inslagen i Göran Hugo Olssons dokumentärfilm ”Israel Palestina i svensk tv 1958–1989”, om hur Palestinakonflikten skildrats i svenska tv-reportage).
 

När debatten tog fart efter 1967 saknades inte kontroversiella ämnen. Till en början handlade det mest om falsk historieskrivning. Hade Palestina verkligen varit ett tomt land som mest bestod av malariaträsk och öknar före den judiska kolonisationen? Hade ”Palestinaaraberna” verkligen fördrivit sig själva 1948, alternativt lurats att fly av arabiska radiosändningar vid det krig som palestinierna kallar Al Nakba (Katastrofen) och israelerna kallar Självständighetskriget? Och om 700 000 palestinier tvingats fly 1948 så hade väl Israels erövringar i vart fall inte varit folktomma?

Den proisraeliska sidan, vars kärna i Sverige bestod av folkpartister med Per Ahlmark i spetsen och den liberala, och rätt länge också delar av den socialdemokratiska pressen, fick allteftersom svårt att vidhålla de israeliska propagandamyterna. Till detta kom deras svårigheter att försvara ockupationen.

Ahlmarksidan bet sig fast i hopplösa positioner som att ockupationen var mild, human och påtvingad Israel. Hussprängningar förekom inte och om de förekom drabbade de bara terrorister. Vatten och jordbruksmark stals inte, palestinska olivodlingar skövlades inte, militära undantagslagar tillämpades inte mot den ockuperade befolkningen, Israel hade sannerligen ingen avsikt att annektera de ockuperade territorierna, som alls inte bebyggdes och koloniserades. Och så vidare.

I en stridsskrift som Per Ahlmark och två andra folkpartister gav ut, ”Det hatade Israel” (1970), finns faktiskt ett kapitel med den i dag absurda titeln ”Ockupation för fred”.

 
Kristallklart med dagens ögon var det här försvaret för Israels politik byggt på lösan sand och med tiden dömt att raseras. Vi i solidaritetsrörelsen för Palestina började vinna debatterna, efter att vi fått mycket stryk i början, särskilt jag själv, vill jag motvilligt erinra mig. Det tog lite tid att lära sig parera tekniken med politisk demagogi, tricks och personangrepp i stället för argument.

Men det var inte vi som knäckte de proisraeliska debattörerna, propagandisterna och Expressen. Det var Israels förste högerextremistiske premiärminister Menachem Begin, som tillträdde 1977.

Begin hade ett illustert förflutet som medlem i de sionistiska terrorligorna under den brittiska mandattiden, de som bland annat mördade den svenske fredsförhandlaren Folke Bernadotte. Begin hade själv deltagit i ett mordförsök mot den västtyske förbundskanslern Konrad Adenauer, med motiveringen att inga tyskar förtjänade att leva. Han var alltså ingen dununge. Han var motsatsen till socialdemokratiske tomtefarbrorn David Ben Gurion.

Med Begin var det således färdighycklat från israelisk sida. Det fanns inga ”ockuperade områden”, förklarade han för den hängivne israelvännen Siewert Öholm, som var SVT:s opartiske rapportör. Det rörde sig i stället, framhöll Begin för Öholm, om de befriade områdena Judéen och Samarien, nu för all framtid återförenade med Israel enligt Guds vilja. Öholm hade vare sig invändningar eller följdfrågor på det och avstod pietetsfullt från att fråga vad som skulle ske med de från och med nu ockuperade ”Palestinaaraber” som torde se annorlunda på ”befrielsen av Judéen och Samarien” (avsnittet finns med i Göran Hugo Olssons film).

Ingen israelisk regering har därefter talat klarspråk i det ämnet. Men en del ministrar i Benjamin Netanyahus nuvarande regering har föreslagit en slutgiltig lösning av det palestinska problemet i form av total etnisk rensning.
 

I och med Menachem Begins makttillträde 1977 dog all diskussion om Palestinafrågan. Israel och landets försvarare bytte nämligen radikalt strategi. Från och med nu stämplade man kritik mot Israel som antisemitism. Och då är det förstås färdigdiskuterat. Jag kan inte påminna mig att jag deltagit i någon enda Palestina/Israel-debatt efter 1977, vare sig på ABF eller i SVT eller annorstädes.

Strategin att avfärda all kritik mot Israel som antisemitism visade sig mycket effektiv. Det säger sig självt att all antisemitisk kritik är ogiltig kritik.

Men man kan ju trots allt inte antisemitstämpla vad som helst. Det kan svårligen avfärdas som antisemitism att ogilla exempelvis brandbomber över palestinska tältläger för kvinnor och barn.

Men det skulle bli ändring på det. Och i strävan att ytterligare vässa detta universalvapen mot all Israelkritik, om det så gäller uppenbara krigsförbrytelser, kom den förre svenske statsministern Göran Persson att spela en viktig roll.

Någon gång i slutet av 90-talet missförstod han en opinionsundersökning så att han fick för sig att svenska skolbarn inte kände till det nazistiska förintelseprojektet mot Europas judenhet. Det ledde inte bara till en statlig upplysningskampanj (”Om detta må ni berätta”) utan också till att han 1998 trummade ihop representanter från 35 länder för att skapa kamporganisationen International Holocaust Remembrance Union.
 

Detta ”förbund för hågkomst av Förintelsen” åtog sig att utvidga definitionen av antisemitism. Göran Persson hade nämligen låtit sitt engagemang för minnet av 1900-talets mest ökända folkmord vidareutvecklas till orubblig solidaritet med Israel, något han ingalunda är ensam om.

Det fick vissa följder för svensk utrikespolitik där han retroaktivt kunde desavouera Olof Palme och proklamera en ny svensk hållning till Israel. En följd av den aktivistiska inställningen blev att hans skapelse, de 35 nationernas förbund för att minnas Förintelsen, år 2000 kunde lägga fram den utvidgade definitionen av antisemitism med syftet att skydda Israel från politisk kritik.

Exempelvis att som antisemitism stämpla åsikten att sionism är rasism, likaså att kalla Israel rasistiskt, att ställa krav på Israel som man inte riktar mot andra stater (så kallad whataboutism), att använda bilder som associerar till klassisk antisemitism och att jämföra Israels nutida politik med nazism.

Regeringarna i de stater som ingår i Göran Perssons förbund har likt Sveriges anslutit sig till dessa nya riktlinjer. Att beskriva Israel som apartheidstat, vilket Israel självklart är, skall således enligt Göran Perssons nyspråk stämplas som antisemitism. Om den svenska regeringen inte nöjt sig med att bara anta de Perssonska riktlinjerna ”i princip” utan också infört dem i lag, så skulle den text jag skriver här vara flerfaldigt brottslig och omöjlig att publicera.

Första gången den av Göran Persson och likasinnade utvidgade definitionen av kritik mot Israel som antisemitism kom att träda i funktion på allvar i Sverige var i samband med Israels förrförra krig mot Gaza ”Operation gjutet bly” 2008–2009. Den israeliska krigsmakten gick då hårdare fram än någonsin tidigare. Särskilt insatserna med brinnande vit fosfor mot befolkningen i Gaza, ett vapen som inte bara dödar utan torterar till döds, väckte förfäran och kritik från omvärlden.
 

Som väntat flammade då anklagelserna om kritikens antisemitiska innebörder upp med förnyad kraft. Den gången var det emellertid Socialdemokraterna som blev målet för attacken. Utgångspunkten blev några aningslöst klumpiga uttalanden av kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) i Malmö.

Det var ju inte bara the usual suspects i den malmöitiska vänstern som hade demonstrerat i anledning av Israels ovanligt råa krigföring mot Gaza. En mindre demonstration på Stortorget med judiskt deltagande i oklar omfattning där man viftade med israeliska flaggor för att manifestera sitt stöd för Israel hade också ägt rum.

Det föranledde senare Ilmar Reepalu att fälla kommentaren att ”den judiska församlingen i Malmö” borde ha visat större empati för den lidande palestinska befolkningen i Gaza. Därmed var han fast.

Den som nämligen inte behärskar Palestina/Israel-debattens hela terminologiska register riskerar att snabbt hamna på hal is genom att säga fel, exempelvis ”den judiska församlingen i Malmö” i stället för ”Israelvännerna i Malmö”. Som Ilmar Reepalu gjorde och därefter hamnade i en aldrig upphörande diskussion om sin ådagalagda antisemitism. Efter några års ständiga upprepningar blev Reepalu rent av världsberömd antisemit utan att någon längre kom ihåg hur det hela började.

Reepalus skuld överfördes därefter till partiet Socialdemokraterna som guilt by association. Det gick så långt att Ingvar Carlsson, sekunderad av två partihöjdare, förnedrade sig till att träda fram i Expressen för att bedyra att varken han själv eller partikamraterna var antisemiter.

Israelförsvararna i den liberala pressen måtte ha skrattat gott när självaste partiledaren gick i den fällan. Ingen klarar den omvända bevisbördan för att rentvå sig själv inför proisraeliska domare. Ju mer sprattel desto fastare sitter den utpekade i nätet. Ilmar Reepalu sprattlade en hel del på just det sättet, med nya felsägningar som ”Israellobbyn” i stället för exempelvis ”Israels aktivistiska anhängare”.

Ordtolkning spelar större roll för Israels försvarare än vit fosfor. När SSU i Malmö förde fram den något mossiga parollen ”Krossa sionismen” påstods det från det vanliga hållet, med Göran Perssons nyspråk, vara uppenbar antisemitism. Det upprepades sedan så ofta att SSU:arna började tro att det var sant. Men det är det inte. Sionismen är en ideologi som sannolikt omhuldas av fler högerkristna amerikaner än judar.

Och där står vi i dag. Den liberala pressen i Malmö har ”granskat” demonstrationerna mot Israels mest omfattande krigsförbrytelser någonsin i Gaza. Man säger sig därvid ha funnit åtskilliga fall där vänsterpartister, det är dem det gäller den här gången, visat prov på antisemitism. I ett fall är det sant, partimedlemmen i Landskrona som ansåg att det var judarnas fel att Tyskland förlorade två världskrig. Där är saken klar. Han blev följaktligen ett uteslutningsärende.

Men såvitt jag har kunnat se är alla andra påstådda exempel på vänsterpartistisk antisemitism som förts fram i framför allt Sydsvenskan, men också i DN, SvD och Expressen, direkt felaktiga eller dubiösa till och med enligt Göran Perssons modeller för utvidgad definition av begreppet. Men det sataniska med anklagelsen är inte bara att ingen kan rentvå sig själv. Den ständiga upprepningen hela vägen till tidningarnas ”faktarutor” övertygar till slut alltför många.
 

Att Vänsterpartiet, Sveriges självklart minst antisemitiska parti, det erkänner till och med den proisraeliska ”expertisen”, blivit det mest anklagade har således en enkel förklaring. De har mer än andra partier kritiserat Israels krigsförbrytelser. De har också kritiserat den israeliska regeringen för rasism. Enligt det nya regelverk som Göran Persson tog initiativ till är de därmed automatiskt att betrakta som antisemiter.

Att ens behöva hantera hugskott från tänkare som Göran Persson, vars kunskaper om Mellanöstern synes ligga på Ilmar Reepalus nivå, är förvisso en intellektuell förolämpning.

Möjligen är det värre att dessa primitiva propagandister devalverar antisemitism till ett begrepp utan seriös betydelse.