Världen måste tvinga fram en tvåstatslösning
Ett år har gått sedan attacken 7 oktober – vad händer nu?
Mellanösterns gordiska knut förblir den israelisk-palestinska konflikten, att byta land mot fred. Så länge det inte blir verklighet kommer fler krig att bryta ut, det ena värre än det andra, nya vapensystem att prövas, fler terrordåd ske och risken för nya flyktingvågor öka.
EU:s migrationsministrar borde bäva inför dagens händelseutveckling i Libanon, Gaza, Västbanken och Israel. Det gör Egypten och Jordanien – inför risken för en ny massflyktsituation i regionen.
Hamas terrordåd mot södra Israel den 7 oktober 2023, liksom rader av andra innan dess, och Israels krig i Libanon – från en kortare invasion 1978, det första Libanonkriget 1982–2000, det andra 2006 och nu det tredje – har alla en koppling till den olösta palestinska frågan. Israel har aldrig erkänt att de ockuperar palestinskt område, trots alla FN-resolutioner och senast Internationella domstolens utslag i frågan. Israel har inte heller erkänt palestiniernas rätt till självbestämmande.
Den islamiska republiken Iran har utnyttjat situationen för sina regionala syften, och för att stärka sitt inflytande i arabvärlden, trots att en majoritet av världens muslimer, däribland i arabvärlden, inte är shiamuslimer som i Iran.
Allt vackert tal från våra regeringar om nödvändigheten med en förhandlad tvåstatslösning mellan palestinier och israeler, utan att det följs av ansträngningar för att göra det möjligt, bidrar till att förlänga plågan.
Passivitet från Europa får extremismen från olika håll att öka, liksom vågor av rasism som drabbar även muslimer och judar i Europa.
Så vad kan hända nu?
1. Regional eskalering.
Israel är sedan den 7 oktober inbegripet i ett flerfrontskrig. Efter Irans senaste robotattack mot Israel önskar premiärminister Benjamin Netanyahu av allt att döma dra in USA i en direkt konfrontation med Iran. Sådan är hans dualistiska världsbild, vilken han gav uttryck för i FN:s generalförsamling den 27 september, före bombningarna av Beiruts södra förorter där Hizbollahledaren Hassan Nasrallah dödades tillsammans med otaliga andra.
Amerikanska presidenter har i årtionden försökt undvika direkta stridigheter med Iran, även om president George W. Bush hyste sådana planer och Donald Trump beordrade attacken mot den iranske generalen Qassem Soleimani. Men i Washington finns vetskapen att direkta amerikanska krigshandlingar mot Iran kan sätta hela regionen i brand, få oanade spridningseffekter och ytterst skada amerikanska intressen.
2. Israels fortsatta de facto-annektering av Västbanken och kontroll av Gaza.
I somras slog Internationella domstolen, ICJ, fast att Israels ockupationspolitik på Västbanken, inklusive östra Jerusalem, och Gaza strider mot folkrätten. FN-domstolen förväntar sig att Israel upphör med ockupationen, avvecklar bosättningarna, ger palestinska offer skadestånd och underlättar för människors återvändande till områden som ockuperades 1967. Den kräver att världens stater och FN verkar för att sätta stopp för dessa kränkningar av internationell rätt.
I september togs ICJ:s rådgivande utslag upp i FN:s generalförsamling. 124 stater röstade för, 14 emot och 43 lade ned sina röster, däribland Sverige. Bland de 13 EU-länder som röstade för resolutionen för fanns Frankrike och Belgien liksom Finland, Estland och Lettland – tre länder som vet vad sovjetisk ockupation och anfallskrig vill säga. Även Norge röstade för.
Sveriges nya utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) förklarade Sveriges nedlagda röst med att resolutionen gick längre än ICJ genom att sätta en tidsfrist på tolv månader för israelisk reträtt från ockuperat område. Tidsgränsen ”skapar problem för en förhandlad tvåstatslösning”, skrev hon till Expressen. Men hur har hon tänkt sig att denna lösning ska bli möjlig, 57 år efter ockupationen, om Europa stater sitter med armarna i kors?
Finland, med sina erfarenheter av försvarskrig mot Sovjetunionen, förklarade landets ja-röst med att världssamfundet måste ta sitt ansvar och upprätta en trovärdig process för en förhandlad tvåstatslösning. ”Finland anser att resolutionens deadline är ett incitament för en sådan process”, sade landets FN-ambassadör Elina Kalkku. ”If ever, now is the time", betonade hon.
Att se genom fingrarna på ockupationen bidrar till att internationell rätt undermineras. Det försvårar också västs möjligheter att få stöd i det globala syd för Ukraina.
Putin tackar.
Kriget, blockaden och det ohyggliga antalet civila offer har också fått fler stater att ställa sig bakom Sydafrikas stämningsansökan till Internationella domstolen i Haag om att Israels krigföring i Gaza utgör ett folkmord, att Israel skulle haft i uppsåt att helt eller delvis förinta en folkgrupp. Det är inte säkert att FN-domarna i Haag kommer fram till det. Många folkrättsexperter förutspår dock att Israel kommer att fällas för brott mot mänskligheten.
Hamas är ingen stat och sitter inte på Palestinas stol i FN. Det gör PLO. Internationella domstolen kan bara döma stater, inte individer. Men det kan Internationella brottmålsdomstolen, ICC. Dess chefsåklagare Karim Khan begärde arresteringsorder av tre Hamasledare innan två av dem dödades i israeliska attacker. När detta skrivs är endast Yahya Sinwar kvar i livet. Karim Khan har också begärt att ICC utfärdar arresteringsorder mot Israels premiärminister Netanyahu och försvarsminister Yoav Gallant.
Stater som vill bidra till en fredlig utveckling i Mellanöstern måste ställa sig bakom världens högsta internationella juridiska instanser för att bevara respekten för internationell rätt. Alternativet är djungels lag, en världsordning där bara makt är rätt.
3. Etnisk rensning från Västbanken och Gaza.
Det ligger i linje med den politik som bosättarhögerns frontfigurer, finansminister Smotrich, och polisminister Ben-Gvir driver inom Netanyahus regering, den mest högerextrema i Israels historia.
Den messianska bosättarhögern vill återbesätta Gaza. Dess aggressiva framfart på Västbanken stärker i sin tur extremister på palestinsk sida. Den sätter samtidigt skräck i grannländerna Jordanien och Egypten. De är sedan länge rädda för massflykt, nu mer än tidigare. "Varje försök att fördriva palestinier från Västbanken till Jordanien kommer att ses som en krigshandling”, förklarade Jordaniens utrikesminister Ayman Safadi nyligen.
Egyptens vägran att öppna sina gränser mot Gaza är cynisk, men Egypten fruktar att Gazabor som fördrivs eller flyr i panik aldrig mer kommer att få rätt återvända, så som det blev efter palestiniernas nakba, flyktingkatastrof, 1948, och den efterföljande naksa efter sexdagarskriget och ockupationen 1967. Om det skulle bli en tredje palestinsk massflykt är Egyptens fredsavtal med Israel i fara. Regeringen i Kairo fruktar att kriget mellan Hamas och Israel i så fall flyttas till Sinaihalvön.
Vart skulle Gazabor då söka sig? Till Europa? Våra migrationsministrar borde bäva inför ett scenario med etnisk rensning och massfördrivning.
Det skulle också leda till ytterligare islamisk radikalisering. Hamas och Hizbollah föddes under israelisk ockupation. Vad kommer härnäst när dagens överlevande barn i Gaza och Beiruts södra förorter växer upp? Hur blir Hamas 2.0 respektive Hizbollah 2.0?
4. En tvåstatslösning – som måste tvingas fram.
En tvåstatslösning är grundad i folkrätten, men vägen dit är svår. Den kräver att länder i FN:s säkerhetsråd samverkar och att Iran inte saboterar. Den kräver internationella insatser med hårda nypor. Freden måste tvingas fram.
Exempel i närtid visar att det går om den politiska viljan finns. Bosnienkriget på 1990-talet slutade med att tre ledare från det forna Jugoslaven – Serbiens Slobodan Milosevic, Bosniens Alija Izetbegovic och Kroatiens Franjo Tudjman – stängdes in på en flygbas i Dayton, Ohio. Där satt de kvar tills de skrev på ett fredsavtal. Det var inte idealiskt. Men kriget upphörde. Milosevic avled sedermera i Haag, åtalad för krigsförbrytelser. Tudjman hade hamnat där om han levat när åklagarna kom igång med sitt arbete.
Den aldrig förverkligade tvåstatslösningen har bidragit till den radikalisering vi ser bland Irans allierade i Mellanöstern, däribland palestinska grupper, samt på andra sidan en aggressivare israelisk bosättarrörelse. Alla dessa grupper anser sig ha Gud på sin sida.
Det finns över 700 000 bosättare på ockuperat område nu. De mest extrema lever djupt inne på Västbanken, nära palestinska byar och städer eller mitt i arabiska stadsdelar i östra Jerusalem, där de tar över den ena fastigheten efter den andra. Många av de mest extrema har amerikansk bakgrund.
Att tvångsevakuera ideologiskt inbitna, beväpnade bosättare kan vara farligt. 1995, när de var långt färre, mördades premiärminister Yitzhak Rabin av en judisk-israelisk extremist. Rabin hade i Osloavtalet med PLO 1993 visat en intention att verka för en tvåstatslösning – även om detta ramavtal inte gav några garantier för bildandet av en palestinsk stat. Men om Rabin fått leva hade det kanske kunnat gå.
Ideologiskt drivna bosättare har fått nya vapen av polisminister Ben-Gvir. Han är tidigare dömd i Israel för stöd till en terroristorganisation, Kach, och för uppvigling till rasism. Han ses av israeliska fredsvänner som ett hot inte bara mot palestinier utan även mot dem själva.
Men en del religiösa bosättare kanske skulle välja att leva vidare i en palestinsk stat om de fick säkerhetsgarantier? För en del av dem är närheten till heliga platser viktigare än nationalstaten. Den typen av diskussioner förs av krafter på båda sidor som söker en fredlig lösning.
Vägen mot fred kan även leda till nya palestinska inbördesstrider. Det var genom sitt motstånd mot Osloavtalet som Hamas stärktes. Eftersom det aldrig gav palestinierna en stat, medan bosättningarna växte (även under israeliska labourregeringar), kunde Hamas utmåla PLO och Fatah som kolloboratörer. En tvåstatslösning kan också försvåras av utomstående som tjänar på fortsatt konflikt, som regimen i Iran.
Knäckfrågorna är många: Jerusalem, flyktingarnas rätt att återvända, gränser och bosättningarnas framtid. Allt är svårt att lösa. Det kan bara ske om alternativen framstår som värre. Men det gör de ju: risken för storkrig och massflykt, skenande oljepriser, kris i världsekonomin, stopp för handelsvägar genom Suezkanalen, och kanske kärnvapenhot. Ökat hat som gräver sig ned också i våra samhällen. Mer terrorism.
En demokratisk stat för alla mellan Jordanfloden och Medelhavet är en utopisk tanke. Hatet är så djupt att israeler och palestinier behöver skiljas åt under fredliga former. Men det finns ändå de som tror på en konfederation mellan två folk och två stater i en framtid.
5. Slutsats. Israelers och palestiniers öden mellan floden och havet är sammanflätade. Det finns krafter på båda sidor som vill göra detta till ett krig om vi-eller-dom. Om de lyckas vore det förödande för hela Mellanöstern och i förlängningen för världen, för oss själva.
Palestinierna måste se en politik som skapar hopp. Också de behöver säkerhet. Och israeler behöver uppleva den säkerhet som bara fungerande nära grannrelationer kan ge. Det kan inte ske utan ett tillbakadragande från ockuperat område.
Så låt oss inte glömma de samtal om fred som förs på informell nivå, som mellan Israels förre premiärminister Ehud Olmert och palestiniernas förre FN-ambassadör Nasser Qudwa.
Eller den globala allians för en tvåstatslösning som Saudiarabien lagt fram i FN. Den fick Jordaniens utrikesminister att poängtera att ”vi 57 islamisk-arabiska medlemsländer” är redo att ”här och nu garantera Israels säkerhet om Israel upphör med ockupationen och tillåter bildandet av en palestinsk stat”.
EU:s snart avgående utrikeschef Josep Borrell ställde sig bakom denna allians. Han underströk att 135 stater i världen som har erkänt Palestina förordar en tvåstatslösning. ”Det är israelers och palestiniers sak att förhandla fram sin egen fred, men de klarar inte det på egen hand. De behöver hjälp från oss alla att nå dit”, sade han.
Och det brådskar.
Ju fler kriser i Mellanöstern som avlöser varandra, desto mer svårlösta blir de. Europas länder måste sätta politisk kraft bakom sina ord om en tvåstatslösning. Mellanösterns gordiska knut kräver sitt alexanderhugg.
Bitte Hammargren är fri skribent och Mellanösternanalytiker