Nu tändas tusen fuleljus
Ulrika Stahre spanar på belysning
i Norrbotten – och upptäcker mörkret
Bussen söderut från Kiruna går genom ett bedövande vackert landskap, trots att solen ligger kvar i en bromsad uppgång som omärkligt flyter över i nedgång är det så ljust så det värker i ögonen. Norrbotten, början av december: snö, rimfrost, vithet. Om natten, från tidig eftermiddag, välver sig himlen enorm och svart över bebyggelse, skog, stålverk och gruvor.
Jag reser runt i jakt på ljus. Hur skapar man plats att röra sig i städer som är mörka så många av dygnets timmar? Är allt ljus koncentrerat till bilismens bästa eller går det att leva som fotgängare i Haparanda? Svaret på den sista frågan är nja. Haparanda, gränsen mot Finland alldeles där Torneälven rinner ut i Bottenviken, är till förväxling lik en amerikansk småstad. Inte ens det centrala torget, med Stadshotell och Stadshus, är ordentligt upplyst. Det är däremot bilvägen till utkanten, till Ikea och Coop Forum. Parkeringsplatserna flödar av ljus. Inte gångvägarna. Å andra sidan reflekterar snön mycket ljus och en icke-upplyst gångväg har paradoxalt nog fördelen att kännas tryggare: mörkret runt den är inte lika kompakt, ögonen hinner vänja sig och man slipper bli bländad.
Men ändå. Det är belysningen som hjälper till att orientera i en stad, som skapar stämningar, trygghet. Ljuset kan signalera: gå här, kom hit, stanna hos oss. I alla städer finns det gatljus, högt uppifrån, oftast nedriktat, det finns små låga klot som sprider ljus åt alla håll, vidare en del fasadbelysning och riktade ljus, skyltfönster, skyltar. En stad om natten – eller, när det är vinter, en stad större delen av dygnets timmar – är ljusmässigt ofta förvirrad: en drös av olika sorters lampor lyser upp lite här och var och utgör ett virrvarr av motstridiga signaler. Kanske är det detta virrvarr som är stadskänsla – en förstärkning av kaos och rörelse, av tillfälligheter, av det ostyrda och slumpartade, av intrycksöverflödet. Men det är varken ekonomiskt eller miljövänligt.
Det mesta av ljuset åker dessutom rakt upp i atmosfären utan att ha gjort någon särskild nytta. En satellitbild över Sverige är så gott som helt ljus, bara några mörka fläckar syns i norra Sveriges fjällvärld. Man kan kalla det civilisation. Eller ljusnedskräpning.
I Haparanda lyser man upp ett par fasader. Alltför hårt, alltför kontrast- och skuggskapande. Men trots alla feltänkta watt står man sig slätt mot det stora köpcentrumet på andra sidan gränsen. Rajalla skiner som en juvel i mörkret, nästan svävar som en hägring i snööknen. Det är ingen tvekan om att det utgör det trygga i en mörk mörk värld.
Ljus gör bara nytta om något blir belyst. Mest effektivt och ekonomiskt är att belysa vertikala ytor. Då reflekteras och sprids ljuset på ett mycket bättre sätt än när en lampa bara placeras ungefär där det verkar mörkast. Det är alltså stor skillnad på att belysa en yta eller lysa upp den. Kanske samma skillnad som mellan att analysera något eller att se det pågå.
Några elever på ljusdesignutbildningen på den tvåspråkiga folkhögskolan Svefi testar att ljussätta ett mörkt hörn av det centrala torget. Man väljer att belysa träden, med lite olika filter och därmed olika värme. Skillnaden är stor, storstilad rent av. Eftersom belysningen är förhållandevis svag bländar den inte, man upplever heller inte mörkret bortom belysningen som helt kompakt. En mjukhet som lockar till platsen. Den säger, kom, här är det rätt bra, i stället för gå här.
Kiruna breder ut sig på en höjd, som ett svar på den höjd som utgörs av gruvan. Tvillingtoppar i kolmörker, så här års. Uppe i centrum spretar belysningen. Men snön lyser trots allt och i Kiruna, som är i en djup inandning inför den flytt som ska ske inom ett par år, arbetas det också med bättre ljusmiljöer. En gestaltning är under uppbyggnad i Ferrumparken, strax nedanför centrum och med utsikt åt gruvan till. En liten isbana ringas in av isblock och träd, allt belyst. Lila, gröna, blå – träden är tacksamma för belysning. De står för sig själva, skira och inbjudande och deras skuggor blir smala. Organiska, oregelbundna former och en delvis transparent yta ger ett mjukt intryck. Belysta träd väcker samma naturkänsla som när man färdas i ett tåg i mörker. Isblocken å sin sida förvandlas till stora kalla ljusa facklor. De kräver extremt lite ljuskraft, de slöjliknande skikten reflekterar och isens transparens gör dem till den perfekta lampan. Detta tar man tillvara ett par mil från Kiruna, i ishotellet i Jukkasjärvi. Där är ljusarbetet medvetet och aktivt, många lysdiod-slingor kryper utmed golvet, färger och filter sprakar.
Jag hamnar i ishotellet mitt i den mest hektiska perioden. Kompakt snö packas ihop, konstnärer skulpterar sviterna, ledningar dras på taket, stora isblock flyttas runt, byggs ihop, får sin belysning. Miljötänkandet är en av imageskaparna och elförbrukningen blir låg tack vare Torneälvens rena is och den absolut vita starkt reflekterande snön. Någon enstaka watt räcker till en hel korridor. Dagsljuset tas tillvara och kommer in under ett fåtal timmar. Det hela är förstås en turistmagnet av stora mått. Inget att beklaga förstås men lite synd att så lite av ljusarbetets energier också faller över Kiruna.
För i centrala Kiruna kan man nästan må fysiskt dåligt av det närapå gripbara mörkret. Av den där stora svarta himlen. Uppe på kullen med utsikt kommer man ännu närmare himlavalvet. Ju mer stadsljus jag ser desto mer inser jag att det egentligen är mörkret som är det intressanta. Det är inte ens skuggor, det är inte ens frånvaro av ljus. Det är mörker. Det som var först.
Ovanpå gruvan lyser glesa rader av lampor och allra högst upp tronar en stor julgran. En parallellstad, vars belysning får den att likna en sluttande landningsbana, kanske en sorts dikt i ljus, en spegel av staden och dess invånare. Julgran utan människor, lampor som lyser rakt upp i atmosfären. Varde ljus, rymden.