I väntan på... Gud?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-08-13

Vem är man när man är i en kyrka? En som väntar på Gud? Eller på sig själv? Kyrkan och liturgin vill gärna erbjuda besökaren att lämna sin identitet för att uppgå i en större gemenskap. Teatern tycks erbjuda något liknande. Men när ridån gått ner på teatern står man där likafullt ensam medan Gud finns kvar att tro på.

Jag är den jag är heter årets sommarspel i Lunds Domkyrka (till och med 19 augusti) där regissören Lena Ekhem ömsint placerat in delar ur Sov du veslebarnet mit av Jon Fosse i det liturgiska dramat. Fosses beckettska repliker "Kan vi inte gå" och "Vi ska alltid vara här" klingar vackert under Lundadomens höga valv och det blir även ett slags happy end då de vitklädda kvinnorna till sist finner platsen. "Nu är vi där kärleken är. Nu är orden förbi". En besvärjelse genom ord och mellan människor men också en stilla bekräftelse på den riktning mot gud som kyrkospel och Fosse verkar ha gemensam.

Barbro Westling