En framtid där kvinnorna får hämnd
Carl-Michael Edenborg ser en flodvåg av dystopier där maktmonopolet skiftar
Tänk om du inte hade fötts med/utan äggstockar? Tänk om du hade fötts med både äggstockar och testiklar? Tänk om dina liljekullar vittrade bort när du fött barn och du i stället fick håriga, hårda muskler på bröstkorgen? Tänk om du hade en klitoris i halsen?
Hur hade ditt liv sett ut då?
Den sortens frågor hör till det spekulativa tänkandet. De är en sorts tankelekar som människan kan ägna sig åt och som har den fördelen att de skapar andra livsmodeller.
Människohjärnan är särskilt bra på dem: den har en paranoid tendens och letar ständigt efter möjliga problem att lösa.
Tänk om jag kunde flyga? Tänk om det inte funnes någon sanning? Tänk om det inte funnes några klasskillnader? Tänk om unga kvinnor utvecklade en förmåga att på avstånd och med elektricitet döda vem som helst?
Nidbilden av filosofin är att den sysslar med sådana frågor. Alldeles för litet, om du frågar mig. Så roligt blir det sällan i filosofiska avhandlingar.
Men det finns ett fält där överraskande tankeövningar och vilda spekulationer är tillåtna: de fria konsterna. Och särskilt förekommande är de i böcker och filmer som kallas science fiction, fantastik, gotik. Där spinns berättelserna kring ett vilt spekulativt tänkande och blir en sorts praktiserad filosofi.
Historier om sexiga vampyrer, postapokalyptiska framtider, möten med utomjordiska intelligenser eller robotar som utvecklar själar avfärdas ibland lite nedlåtande som verklighetsflykt och underhållning. Men att bra underhållning måste vara fängslande och överraskande ges inte alltid den vikt det förtjänar.
De senaste decennierna har en subgenre uppstått: den kallas ofta ”feministiska dystopier”. Man kan peka på en över hundraårig tradition för dessa fantasier om rubbningar av maktförhållandena mellan könen: utopiska, dystopiska och inte sällan både och, vilket kunde kallas utodystopier.
Ta bara Mary Shelleys mästerliga klassiker Frankenstein från 1818. Den hör till genren genom sin spekulativa grundtanke: Vad skulle hända om män ensamma kunde skapa människor?
På sistone, med böckerna och filmerna Hunger Games, rann bägaren över, och därefter tycks flodvågen svår att stoppa: Mad Max: Fury Road med sina ruttnande gubbchefer och astuffa kvinnliga krigare. Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale med fokus på kvinnliga sexslavar i en framtida patriarkal totalitarism, skriven på 80-talet men blockbuster först 2017 när den blev teveserie.
Det senaste bidraget till genren är Naomi Aldermans succéroman The Power, som i dagarna släppts på svenska under namnet Makten. Alderman har varit Rolex-finansierad lärjunge till Margaret Atwood under ett år, vilket gett resultat. Hennes roman utgår från den ovan nämnda frågan: Tänk om unga kvinnor utvecklade en förmåga att på avstånd och med elektricitet döda män?
Om patriarkatet vilar på eoner av mäns potentiella och realiserade hot om våld mot kvinnor: vad får det för effekter om detta våldsmonopol plötsligt bryts?
I Aldermans berättelse innebär det att den normala könsmaktsordningen på kort tid totalt bryter samman. Kvinnorna tar makten över världen.
Aldermans roman har också en rejäl nypa av genren som kallas ”rape-revenge”. Den målar i detalj upp ett förfärligt mansförtryck och övergår till att ge karlarna vad de förtjänar. Den är skriven i talspråk med korta meningar och är uppbyggd som en teveserie kring ett antal personer.
Samtidigt som den är tjejpeppig (höj era röster systrar! beväpna er!), tillåter sig Alderman att fråga: blir världen verkligen automatiskt fredlig, kärleksfull och rättvis ifall tjejerna bestämmer? Hennes svar är nej. Unga, frustrerade kvinnor berusas av sin nya makt som utgår från en ”härva” vid nyckelbenet. De släpper loss rejält, kastar sig ut i häxorgier, våldtäkter, mansmassmord, gudinnekulter.
Det som skildras i romanen är ett samhälle som är fyllt av våld och orättvisor. Med hotet om att kunna elektrodöda varenda man kan du skaffa dig enorma sexuella och andra fördelar. Och våldsbaserad makt har sin egen logik: den blir ett missbruk.
I flera intervjuer har Alderman sagt att hon själv inte kallar sin roman ”dystopisk”. Hon menar att hon bara bytt plats på kvinnor och män och antyder att vår samtida värld är just så dystopisk som i hennes roman. Bara det att det i vår tid är männen som håller sexslavar, trycker ned kvinnor, gynnar varandra.
Det skall dock tilläggas att hon brukar skynda sig att erkänna att det är en alldeles för förenklad bild av samhällen där individer och rörelser har kämpat sig fram till kvinnlig arvs- och rösträtt, rätt till utbildning och arbete, till abort och skilsmässa, till kvotering och lagstiftning mot sexuella trakasserier.
Men hur mycket tankekomplexitet offrar du inte för en fet oneliner?
I mina ögon har Aldermans roman något nytt jämfört med de flesta tidigare verken inom traditionen. The Power är en fantastisk berättelse om de möjliga brutala effekterna av en matriarkal revolution. Att den kunnat skrivas och blivit så stor är ett uttryck för feminismens seger.
Kvinnokampens framgångar har enkelt gjort det möjligt för konsten att leka med andra visioner: den behöver inte alltid vara peppig och plakatartad. Den kan vara en kvinnlig Markis de Sade för vår tid: på samma gång upphetsande och upprörande, motsägelsefull och utmanande.