Sveriges svek mot judarna
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-14
Torsten Kälvemark om hur baltiska krigsförbrytare skyddades efter andra världskriget
Det tillhör kanske inte det vanliga att svenska historiker låter sin forskning utmynna i en moralisk diskussion. Men Mats Deland ställer i slutet av sin bok Purgatorium viktiga frågor om vårt lands roll som fristad för krigsförbrytare efter andra världskriget. Sverige har enligt honom inte stått Argentina efter när det gällt att skydda folkrättsbrottslingar. De kom från våra grannländer på andra sidan Östersjön och deras brott var ofta delaktighet i utplåningen av den judiska befolkningen i framför allt Lettland och Litauen.
Purgatorium (som betyder skärseld) är viktig därför att den låter en falsk svensk självbild krackelera men också för att den indirekt är ett inlägg mot den historierevisionism och nynationalism som nu präglar mycket av den officiella politiken i de baltiska länderna. Där försöker man i dag frånsäga sig ansvaret för sin egen delaktighet i förintelsens mordiska hantverk.
Det finns, konstaterar Deland, från statsnyttans synpunkt inga säkra kortsiktiga fördelar med att beivra krigsförbrytelser. Det är ett arbete till mänsklighetens fromma som ofta för med sig större kostnader än vinster för ett enskilt land och dess regering. Den realpolitiska kalkylen har både Sverige och andra länder gjort.
Det är därför som den internationella rättsordningen är selektiv också i en tid som sett internationella tribunaler växa fram. Chansen att ställas inför domarna i Haag är störst om du tillhör en stat eller en gruppering som inte är nära lierad med en eller annan stormakt. Folkrätt är nog bra men den får inte störa en vidare maktpolitik.
Mats Deland koncentrerar sin bok på det andra världskrigets brott mot mänskligheten i Lettland och den roll som Sverige kom att spela för att senare skydda en del av förövarna. Den skildrar inledningsvis den fasansfulla verkligheten på andra sidan Östersjön under 1940-talets första år. Den judiska befolkningen i Lettland och Litauen skulle förintas och för det behövde de nazistiska erövrarna hjälp av inhemska krafter. Den hjälpen var inte svår att få från de nationalistiska kårer och hjälppoliser som ville göra processen kort med såväl kommunister som judar (två grupper som ofta buntades ihop i den populistiska propagandan).
Det är nästan outhärdligt att läsa om hur denna rensningsprocess i praktiken gick till. Vi har alla tagit del av liknande fakta förut men den plågsamma insikten om kulturländers förmåga att ta snabba steg mot barbariet blir ju inte mindre av upprepningarna.
Många av de nazistiska medlöparna hamnade som flyktingar i Sverige. En del försvann till andra länder men många blev kvar. Här i landet var ingen egentligen intresserad av någon uppgörelse med krigsbrott, särskilt inte när så många av vittnena fanns kvar i de Sovjetockuperade baltstaterna. Rädslan för samarbete med kommunister gjorde att folkrätten fick vika, en hållning som dessutom främjades av den svenska juridikens filosofiska värdegrund. Flera av de belastade flyktingarna var också nyttiga medarbetare i svensk och internationell underrättelsetjänst.
Inte undra på då att det blev motvind för de strävanden efter rättvisa som från judiskt håll intensifierades under 1900-talets senare decennier. När Simon Wiesenthalcentret 1986 överlämnade en lista med misstänka krigsförbrytare i Sverige hamnade en het potatis på regeringens bord. Höga jurister mobiliserades för att konstatera att eventuella brott var preskriberade och de framförde dessutom betänkligheter mot att pröva anklagelserna i någon annan form, exempelvis genom en undersökningskommission.
Mats Deland konstaterar att man från officiellt håll i praktiken föreslog ett slags förbud mot att överhuvudtaget undersöka om det fanns eller funnits krigsförbrytare från andra världskriget i Sverige. Den provocerande hållningen underströks ytterligare av statsminister Ingvar Carlssons brev till Wiesenthalscentret där han försvarade den svenska passiviteten med den omedvetet cyniska formuleringen ”the rule of law must be upheld”.
I slutet av sin bok ställer Deland frågan om vad som kunde ha hänt om Sverige ställt krigsförbrytare inför rätta. Det skulle kanske ha dämpat nationalismen i exilgrupperna och därmed också i de nuvarande fria baltiska republikerna. Å andra sidan skulle det förstås ha försvårat svenskt samarbete med dessa länder efter kommunismens fall.
Frågan är viktig men man kan återigen bara konstatera att realpolitiken oftast står över kravet på rättvisa. Å andra sidan kunde Sverige nu bli mer aktivt i påtryckningarna för att de baltiska länderna gör upp med sin egen historia. Vi som i början av 90-talet gladdes åt balternas frigörelse blir alltmer nedstämda över dagens nynationalism som samtidigt är ett slags historierevisionism och vad som internationellt kallas för ”holocaust obfuscation”, fördunklandet av förintelsens unika drag.
Den främsta manifestationen av dessa försök att blanda bort de historiska korten är väl Folkmordsmuseet i Vilnius där det är sovjettidens övergrepp som helt dominerar medan det verkligt stora folkmordet i Litauens historia – mördandet av närmare 200?000 judar – är skjutet åt sidan.
Mats Delands historiska och moraliska diskussion är egentligen för viktig för att döljas i en tjock och ibland något snårig monografi. Jag skulle önska mig en kortare variant som kunde spridas i stora upplagor inom skola och folkbildning. Också om Sveriges mer skamliga förflutna behöver vi berätta.
Torsten Kälvemark