I Folkets Park brottas jag ner av väktarna
Shora Esmailian möter väktarnas våld i ”Eurovision village”
Malmö stad har drabbats av kognitiv dissonans. Mest synlig är den för oss som bor på Möllevången, denna etniskt och klassmässigt blandade stadsdel som än i dag är näst intill lika röd som den varit historiskt.
Går man på Friisgatan, som döpts om till Eurovision street, och kollar upp ser man rosa och gula vimplar. Tittar man ner finns där terrorhinder utplacerade på vägen. Folkets Park, vars ena del tagits i beslag för att utgöra Eurovision village, är draperad i glada färger och rosa konstgräs, men här har också en flera meter hög mur upprättats och prickskyttar placerats ut.
Staden anstränger sig till det yttersta för att hålla en glittrig folkfest i Malmö mitt under pågående folkmord i Gaza, där Israel nu är på väg in med marktrupper i Rafah dit stora delar av Gazaborna tagit sin tillflykt.
Men i Malmö är det inte främst glittret som sticker ut, utan militariseringen av Möllevången och Folkets park – något som rimmar illa med det faktum att detta är Sveriges mest barntäta område med 40 barn och 34 unga per hektar.
Två av dem är mina, och liksom många andra barnfamiljer hänger vi dagligen i Folkets Park. Under de senaste veckorna har vi bevittnat omdaningen av denna vår park – vårt förlängda vardagsrum – och barnens frågor har inte låtit vänta på sig: Varför bygger de en mur runt Folkets? Kommer jag kunna snurra på stängerna? Varför är det så många poliser och så få barn? Var kommer alla polisbilar ifrån? Filmar polisdrönaren oss nu? Kan vi gå med palestinasjal i parken? Är polisens stora vapen plastvapen eller riktiga? Får de verkligen skjuta med dem?
Jag svarar inte att det finns de, som högerskribenten Sofia Nerbrand, som tycker att polisen ska ”vara beredd att skydda Israelfans med skarp ammunition eller vattenkanoner om tusentals Palestinaaktivister rusar in”, utan försöker att tålmodigt och pedagogiskt ge ärliga svar, utan att skrämma dem. Men det slår mig: vem är all denna säkerhet upprättad för, egentligen? Uppenbarligen inte för oss som bor här, ska det visa sig på Eurovisionveckans första söndag.
Jag tar på mig min palestinasjal, precis som jag gjort dagligen under de senaste sju månaderna. Jackorna får vi ta på oss – det är väskförbud i Folkets Park, meddelar jag mina barn. Den här kritburken då?, undrar min dotter. Jag tittar på den genomskinliga hinken med asfaltskritor och säger, ja, den kan du ta med.
Väl framme i Folkets Park blir vi stoppade av väktaren på grund av just kritburken. Jag tar upp två kritor och ställer burken utanför ingången; på Malmö stads hemsida står nämligen att ”saker som är större än att de får plats i fickan får du inte ta med in”. Kritorna får plats i min ficka. Ändå blir jag och mina barn stoppade från att komma in.
När jag fortsätter in i parken tar två väktare tag i mina armar, vrider våldsamt bak dem och drar mig ut ur parken. Allt medan en handfull poliser tittar på, liksom mina barn som vid det här laget i panik skriker och gråter efter mig. Många stannar och filmar och fast i väktarnas och nu också en polis hårda grepp ropar jag att detta är vår park, att mina barn hindras från att komma in på grund av två kritor.
Efter drygt en timmes kvarhållning får jag till slut gå. En vän som bor på andra sidan parken har tagit hand om barnen. Min femåring springer in i min famn, kramar mig hårt och säger att han aldrig mer vill gå till Folkets Park.
Så ser Malmö stads och polisens så kallade ”trygghet” ut, i alla fall för oss som bor här. Huruvida den hårda hanteringen av mig hade med min palestinasjal att göra kan jag bara spekulera i, men faktum kvarstår att staden och polisväsendet uppenbarligen skyddar andra intressen än sina egna medborgares, inklusive barns.
Eller som min dotter sade till polisen som anklagade mig för att skrämma mina barn med mina rop: ”Det är inte min mamma som skrämmer mig, det är polisen som skrämmer mig”.