Qatar chockar: livstid för en dikt
Poet skrev om arabiska våren – anklagas för att uppmana folket att störta regimen
Domen är hård, straffet brutalt. Brottet är en dikt. Verkligheten kunde inte vara mycket grymmare för den qatariske poet som för en vecka sedan dömdes till livstids fängelse i en hemlig rättegång i Qatars säkerhetsdomstol.
För mer än ett år sedan grep Qatars polis Mohammed Ibn al-Dheeb al-Ajami, numera känd som Jasminpoeten. Han anklagades för att ha förolämpat landets emir, schejk Hamad bin Khalifa Al Thani, och för att ha uppmanat folk att störta regimen. Vad hade då al-Ajami gjort?
Jo, han hade skrivit dikten ”Vi är alla Tunisiens Jasminrevolution”, en hyllning till den arabiska våren som precis hade börjat blåsa in över Nordafrika och Mellanöstern från Tunisien. I en video på Youtube deklamerar al-Ajami sin Jasmindikt. Han verkar ha uppfattat den arabiska våren som löftesrik och implicit önskat att samma vind ska blåsa in över Gulfstaterna och Qatar:
”All seger föregås av olycka
Nästa gång kommer turen till det land där härskaren är okunnig
och tror att ära kommer med amerikanska styrkor
Nästa gång kommer turen till det land där folket hungrar
medan regeringen skryter över sina finansframgångar
Nästa gång kommer turen till det land där man går till sängs som medborgare
och vaknar till en morgon utan medborgarskap.”
Före rättegången satt den 37-årige poeten i hemligt fängelse i mer än ett år. Det gick många månader innan hans vänner och familj fick veta vad som hänt honom och var han fanns. Även själva rättegången var hemlig, så till den grad att varken hans advokat eller han själv tilläts vara med.
Till Reuters nyhetsbyrå har al-Ajami bland annat sagt: ”Man kan inte ha Al-Jazeera i det här landet och samtidigt sätta mig i fängelse bara för att jag är poet”. Men det kanske är just det man kan. Tv-kanalen Al-Jazeera, som finansieras av emiren i Qatar, har nämligen inte sagt ett ord om fallet al-Ajami. Det är för övrigt inte första gången kanalen spelar döv och stum i fråga om inrikes händelser.
När det gäller Syrien, till exempel, och den arabiska våren, rapporterar Al-Jazeera från nästan varje by och varje kvarter, men när något otillbörligt händer bara några kvarter från kanalens högkvarter i Qatars huvudstad Doha, håller Al-Jazeera gärna tyst.
Emiratet självt tycks ha drabbats av politisk schizofreni. Hur ska man annars förklara att gas- och oljerika Qatar har stött den arabiska våren i Tunisien, Egypten, Jemen, Libyen och Syrien med pengar och med vapen och samtidigt dömer landets egen poet till livstids fängelse för att ha prisat samma vår? Sociala medier visar att rättegången och domen mot al-Ajami är en chock för aktivister i regionen. De undrar till exempel vad straffet skulle ha blivit om han i stället lett en demonstration på Dohas gator och skanderat ”folket vill att regimen avgår”. Andra aktivister kom med sarkastiska kommentarer av typen. ”Ja, sök efter friheten men försök inte här!”. Och domen var kanske på sätt och vis ett slags svar på al-Ajamis fråga i slutet av dikten:
”Vi är alla Tunisien i den repressiva elitens ögon
Arabregeringar och de som styr,
alla utan undantag är tjuvar
Frågan som jagar bort sömnen
och som man inte finner svaret på hos härskarna
När de importerar allt som finns i väst,
varför importerar de inte lag och frihet?”
Nu har al-Ajami en månad på sig att överklaga domen. En av anklagelserna mot al-Ajami är uppvigling som oftast leder till dödsstraff. Det är ett diffust begrepp som diktaturer använder för att skrämma folk till tystnad.
En tradition i diktaturer vid Persiska viken är att döma till ett hårt straff för att ibland låta det följas av benådning från emiren eller kungen. Om en sådan möjlighet har al-Ajami redan sagt att han inte behöver någon nåd: ”Nåd är något emiren kan ge till kriminella, men jag är ingen brottsling utan bara poet.”