Att göra skillnad på människor
Anders Johansson: EU och världsordningen bekräftar SD:s världsbild
Det finns ett fördelningsproblem. En minoritet av världens befolkning förbrukar alldeles för mycket av jordens resurser. En majoritet av världens befolkning vill ha tillträde till samma livsstil, samma rikedom, samma rättigheter. Frågan är: Ska de få det?
Om detta är en krass och förenklad situationsbeskrivning så kan den ändå ge ett välbehövligt perspektiv på debatten om Sverigedemokraterna ställning. Som alla vet finns det två svar på frågan. På den ena sidan står den goda majoriteten, från Björn Ranelid till Fredrik Reinfeldt, från moderater till vänsterpartister.
Deras svar är generöst: naturligtvis! Vi måste öppna våra hjärtan! Fortsätta att vara de goda, kärleksfulla liberaler/socialister vi alltid har varit. På andra sidan står Sverigedemokraterna. Deras svar är ogint och främlingsfientligt: stäng gränserna, stryp invandringen, bevara vår svenska välfärd och – på sin höjd – hjälpa dom på plats.
Inget av alternativen är särskilt tilltalande. Det senare för att det upphöjer den rådande orättvisan till natur. Det förra för att dess självbild är så falsk att den kärleksfulla generositeten i bästa fall framstår som naiv, i värsta fall som ett hån.
Den mildaste anklagelsen som brukar riktas mot Sverigedemokraterna är att de gör skillnad på människor. Svagheten i den kritiken är att den också drabbar EU, den svenska rättsstaten, eller till och med FN:s flyktingpolitik.
Tydligast blir detta åtskiljande vid EU:s, USA:s eller Israels gränser: var kommer du ifrån? Vad står det i ditt pass? Vad heter du? Vilken hudfärg har du? Har du giltiga flyktingskäl eller inte?
Man kan tycka att det inte bör vara på det sättet. Att inga flyktingar borde tillåtas drunkna i Medelhavet, att det inte borde finnas någon mur på Västbanken, inga asiatiska slavarbetare som håller priserna på konsumtionsvaror nere, inga passkontroller på Arlanda, inget Schengenavtal, inga flyktingförvar etc. Men det gör det. Åtskiljandet av människor är en av de grundvalar den här världsordningen vilar på.
I det perspektivet framstår den aktuella anti-SD-retoriken om godhet och ondska, fascism och rasism, 13 procent och 87 procent som aningen missriktad. Jo, det är deprimerande att vi har ett riksdagsparti som är öppet främlingsfientligt, men det reella problemet är att den främlingsfientlighet de står för redan är institutionaliserad på en global nivå. Att blunda för den större bilden och i stället koncentrera sig på SD är bekvämt men knappast effektivt.
Man kan utnämna dem till nyfascister – kanske är det, som Åsa Linderborg menar (Aftonbladet 9 december), rätt beteckning. Man kan isolera dem parlamentariskt – till exempel genom en koalition av moderater och socialdemokrater som Bengt Westerberg (DN-debatt 7 december) och andra argumenterar för. Man kanske rent av kan lagstifta bort deras politik som Stefan Jonsson och Elena Namli var inne på tidigare i höstas. Men vilka blir konsekvenserna? Den ”godhet” som är vår – vi liberala/socialdemokratiska/västerländska/bildade/bostadsrättsägande icke-Sverigedemokrater – blir lite tydligare, tack vare deras kontrasterande ondska, men sedan?
Oavsett om Sverigedemokraternas agenda är rasistisk eller inte, så är deras och deras europeiska systerpartiers framgångar en del av en större problematik: hur ska de globala resurserna fördelas i en tid när ekosystemen kollapsar och kapitalismen krisar?
När liberaler och vänstersympatisörer ställer upp sin godhet mot de andras ondska implicerar det, som kulturteoretikern Claire Colebrook nyligen påpekade, nästan alltid en blindhet för de ekonomiska och ekologiska villkor som deras liberala värderingar, rättigheter och livsföring vilar på. Felet är varken att vår västerländska godhet och generositet är för liten eller för stor; felet är att vår förbrukning av naturresurser är för stor och vår självkritik för liten.
Om man ser flyktingströmmarna som ett slags självreglerande omfördelning så är problemet att de går åt fel håll, om inte geografiskt så åtminstone livsstilsmässigt: det är inte fler fria västerländska konsumenter jorden behöver, det är – för att uttrycka det krasst – fler fattiga.
Man kan invända att jag blandar bort korten genom att inte skilja på krigsflyktingar (från Syrien till exempel) och annan migration (från Latinamerika till USA till exempel), men är en sådan distinktion verkligen etiskt hållbar?
Vem har rätt att stoppa låt säga en guatemalan som inte flyr från något krig, bara från den utsiktslösa avsaknaden av jord, pengar, jobb, mat och rättigheter? Och är inte alla konflikter, och därmed alla flyktingströmmar, i grund och botten knutna till frågan om resursfördelning?
Så vad bör göras?
Jag vet inte. Bör vi ta emot färre flyktingar? Nej, snarare fler.
Men i vilket fall som helst behövs det också en bättre analys än detta simpla ältande om godhet och ondska, kärlek och hat, fascism och antifascism. Vi behöver tala om frihandelns avigsidor, det militärindustriella komplexets förödande effekter, tillväxtsamhällets ohållbarhet, EU-projektets demokratiska underskott, de globala inkomstklyftornas acceleration, etc.
Ja, Sverigedemokraterna är ett populistiskt enfrågeparti vars lösningar på dagens problem tillhör gårdagen. Men att alla de andra partierna hänger upp sin existens på att vara emot deras enfaldiga politik gör inte saken bättre.
