Min sommarallergi: Gräsklipparkojor
Aftonbladets redaktion stör sig på saker
Det var först när jag såg den nätta hundkojan, som inte var en hundkoja, som det gick upp för mig på riktigt.
Vi har det alldeles för bra i det här landet.
Att vilja ha en välansad gräsmatta är okej. Att tycka att man behöver ha en gräsklippare för ändamålet kan också framstå som mänskligt.
Men när man införskaffar en självgående variant och sedan bygger ett litet fint hus på tomten till sin nya familjemedlem har det gått för långt.
Någon måste sparka bakut.
Någon måste agera.
Förra sommaren tillbringade jag en vecka i en prunkande ort bredvid Båstad i norra Skåne. Här, i stuga efter stuga, bor människor som uppenbarligen anser att ett rejält tak över huvudet för trädgårdsmaskiner är nödvändigt att prioritera.
”Vill du prata med den som är ansvarig för mitt gröna paradis? Varsågod, hen är på plats i sin bostad. Knacka på först, hen har jobbat hela nattskiftet och kanske ligger och slumrar en stund.”
För varje hundkoja, som alltså inte är en hundkoja, som jag passerade växte det svarta molnet större och större. Tillsammans med en brinnande lust att hoppa över stängslet, rycka upp några jävla petunior och framförallt: släppa ut de små självgående gräsklipparna i friheten, där de hör hemma.
