Vi har blivit Erdoğans lydiga knähundar
Den turkiske presidentens infall och nycker styr nu svensk politik
De stod i kö, de andra länderna, det var vad som påstods. Liksom ivriga och bubblande, redo att så snabbt det bara gick ratificera Sveriges Nato-ansökan.
Vi måste förmodligen ändra vår utrikespolitik, konstaterade Mike Winnerstig innan en svensk medlemsansökan ens undertecknats. Han är chef på enheten för säkerhetspolitik på FOI, och förklarade att Sverige inte kan ha samma retorik som innan, inte kan kritisera andra Nato-länders förbrytelser på samma sätt som förr. Men ingen tycktes ta honom på allvar.
Kurdiska organisationer och debattörer i Sverige uttryckte sin oro för att Sverige skulle börja sälja vapen till Turkiet, vapen som skulle komma att riktas mot kurder. Kurderna ska inte vara oroliga, förklarade dåvarande utrikesminister Ann Linde (S).
En lång kö av glada gratulanter, det var vad vi hade att förvänta oss, fick vi veta. Norge välkomnade jättesnabbt. Det rullade på i en jävla fart. Det var bara det där med Turkiet och Recep Tayyip Erdoğan.
Den turkiska journalisten Ece Temelkuran, sparkad efter regimkritiska artiklar i tidningen Habertürk, varnade i maj i år – här på Aftonbladet kultur – för att varje svenskt försök att blidka Erdoğan kommer att leda till att vi blir lurade: ”Den som ämnar förhandla med en högerpopulistisk regim måste vara beredd på att spelreglerna plötsligt ändras och inga vedertagna principer gäller.”
Hon konstaterade att Turkiets krav kommer vara så långtgående att de blir omöjliga för Sverige att rätta sig efter. Skam den som ger sig, tänkte Ann Linde och signerade i juni ett avtal med Turkiet om att gå dessa absurda krav till mötes.
När president Erdogan namngav en journalist som åtnjuter politisk asyl i Sverige, kallade honom för terrorist och begärde honom utlämnad reagerade Kristersson däremot inte alls
Sverige stod på knä och vädjade, lovade att gå med på nästan vad som helst, och Erdoğan sa till slut ja. ”Vi välkomnar Sverige och Finland i alliansen”, sa Jens Stoltenberg när avtalet hade signerats. Han var nöjd med att vara i mål och berättade att anslutningsförhandlingarna skulle ta vid veckan därpå.
Nästan fem månader senare har vi inte kommit en millimeter närmare ett medlemskap i Nato. Däremot har nytillträdde utrikesministern Tobias Billström (M) suttit i TV och prisat den välfungerande turkiska demokratin. Han har vägrat kritisera de flyganfall Turkiet nyligen genomförde i norra Syrien och Irak, attacker riktade mot samma grupper som slagits mot IS (då under uppmuntran från både Sverige och andra länder). Billström valde i stället att betona Turkiets rätt att bomba, eller ”försvara sig” som han kallade det. För Erdoğan är detta också en viktig inrikespolitisk framgång, den svenska tystnaden understryker vilken makt Turkiet har, vilken förmåga den turkiske presidenten har att tysta kritik när civila dödas. Utrikesminister Billström har också berättat att Sverige tar avstånd från det kurdiska politiska partiet PYD. Sveriges linje mot Turkiet avviker numera tydligt från andra europeiska länders och EU-parlamentets Turkietrapportör kritiserar Sveriges undfallenhet.
Samtidigt har Sveriges statsminister avlagt visit hos Erdoğan och med ett pressat leende låtit sig förnedras offentligt, allt i vår Nato-strävans namn. Ställd bakom ett alldeles för högt podium, sannolikt en medveten markering från Erdoğan, sågs Ulf Kristersson (M) flacka nervöst med blicken när hans engelska uttal av Turkiet (”Turkey”) inte blev vad Erdoğan önskat (”Türkiye”). När president Erdogan namngav en journalist som åtnjuter politisk asyl i Sverige, kallade honom för terrorist och begärde honom utlämnad reagerade Kristersson däremot inte alls.
Från mötet åkte Kristersson hem med inget mer än löftet om ett nytt möte i december och en uppmaning om att tills dess bevisa tydligare att vi lyder Turkiet, att vi gör som de säger.
Det som skulle gå så snabbt! Det som skulle bli så trevligt!
Frihetens främsta försvarare Nato, de som var så härliga allihop, de skulle ju välkomna oss snabbare än vinden. Och så verkar vi inte komma närmare? Allt vi erbjuds är en plats som praktikant hos en våldsam islamistisk despot.
Både det förra och det nuvarande styret tycks i praktiken ha blivit Erdoğans knähundar
Turkiet kräver fortfarande att Sverige lämnar ut personer de anser vara ”terrorister” på löpande band. Annars blir det inget Nato. Hur många har lämnats ut hittills? Vi lär aldrig få veta. Det enda besked som lämnas är att Sverige och Turkiet har fördjupat sitt underrättelsesamarbete.
Men det räcker förstås inte heller för att släppa in oss i värmen. Häromdagen kallade Turkiet upp Sveriges ambassadör och meddelade att Sverige förväntas hjälpa till att identifiera de demonstranter som samlades utanför Turkiets ambassad i Stockholm nyligen. Från regeringen kommer ingen reaktion och inget svar – ”aldrig i livet!” hade varit ett återhållsamt men rimligt sådant.
Nato-motståndare, inte minst på Aftonbladet kultur, har varnat för detta så länge debatten om Nato pågått. Inte sällan har dessa röster grundlöst avfärdats som putinister, eller någon annan typ av naiva och samhällsfarliga idioter.
Vad ska man i så fall säga om de svenska regeringarnas agerande? Både det förra och det nuvarande styret tycks i praktiken ha blivit Erdoğans knähundar, nyttiga idioter som stärker en mycket farlig politisk ledare. Apologeter och fegisar, knäpptysta inför allt Turkiet och Erdoğan tar sig för, stumma inför brott och övergrepp.
Nu är det vi som står vi i kö. Desperata och villiga att acceptera vad som helst, bara han, diktatorn Erdoğan, ger oss sin välsignelse.