Jag önskar att jag slapp att förinta mitt gullris
Jordens mest invasiva art är ändå människan
Det mullrar i himlarna över älven, och enstaka tunga droppar faller. Jag kör ner spaden i jorden, lämnar den där: Än en gång får jag chansen att skjuta upp förintandet av mitt älskade kanadensiska gullris. Jag har redan grävt upp ett bestånd, men det större återstår och jag har svårt att skiljas från det.
Kanadensiskt gullris är en invasiv växt. Överallt från Dalarna, kanske Jämtland, och neråt i landet ser man i augusti de där ockragula ruggarna lysa, på ängar, i trädgårdar, överallt. Och nu står många i sina trädgårdar och gräver upp dem. I min syrengrotta brukar jag sitta och se humlor och bin surra kring nektarn. De dras till denna invasiva växt – varvid andra drabbas av minskad pollinering.
Jag älskar gullriset, men numera varnas det för den. Arten står inte upptagen på EU:s lista över invasiva växter men hamnar nog på en kommande svensk. Den slår ut inhemska arter när dess frön i tusental seglar bort i vinden och slår rot.
I min trädgård finns det gott om invasiva växter. Rosenhallon sprider sig med långa, tjocka rötter; att få bort en rugge är ett dagsverke och det är tyvärr jag själv som satt dem för många år sen – jag hämtade dem i en jordhög vid älvkanten, släppt där av en grävskopa som kallats in för att befria granngården från rosenhallonen.
Lupiner har jag grävt upp många. Några har jag sparat på botten av min sunken garden. När de blommat ut – de blommar bedårande vackert – klipper jag bort fröställningarna och bränner dem. Långt upp bland fäbodarna frodas de. Stora fält av dem påminner i färgerna om det amerikanska stjärnbaneret – och de kommer ju från USA. Vi är inte bara på väg att tillåta amerikanska militärbaser i Sverige: landet är översållat med nordamerikanska invasiva växer som konkurrerar ut ängsblommor som vi förknippar med den svenska floran.
Då och då har termen invasiv misstänkliggjorts därför att den kan tyckas gå hand i hand med främlingsfientlig retorik. När jag gräver upp gullris eller lupiner är det ju för att ge plats åt ”svenska” växter. Med en okunnig, extrem woke-blick kan det verka fördomsfullt och politiskt inkorrekt. I Jan Troells gamla dokumentärfilm ”Sagolandet” från 1988 fick en stackars bekämpare av den giftiga jättelokan stå som symbol för ett konformistiskt Sverige. Trots att det han gjorde var att heroiskt bekämpa en invasiv art.
Planeten är i själva verket hemsökt av det som brukar kallas ekologisk imperialism
Samtidigt bär jag gladeligen den djupa staten i mig och är lydig mot Naturvårdsverket och olika gröna påbud uppifrån. Att rensa ut invasiva växer är således både politiskt korrekt och inkorrekt. Kanske borde självaste bondsyrenen betraktas som invasiv – men hur klarar en svensk medborgare det? Och den stora ironin här är att den mest invasiva art planeten känner till är Homo Sapiens. Biologer brukar som ett tankeexperiment tala om a darwinian demon, en darwinistisk demon, som sprider sig obegränsat och ödelägger allt omkring sig. Någon sådan demon finns inte, förutom då möjligen människan själv.
Växter vet intet om nationsgränser. Varenda trädgård bär blodspår av kolonialismen: Dahlior från det Mexiko som conquistadorerna erövrade, liljor från Kina som brittiska kanonbåtar gav tillgång till, rododendron från Himalaya som en brittisk växtjägare en gång tog med sig 43 exemplar av till Kew Garden i London, imperiets botaniska hjärta.
Planeten är i själva verket hemsökt av det som brukar kallas ekologisk imperialism. Växter och djur har flyttats mellan världsdelar, följt med erövrare, slagit ut inhemsk flora och fauna i kolonierna. Européer spred sjukdomar, som ursprungsbefolkningar dukade under för.
Den ekologiska imperialismen dirigerades från Nord, från Europa. I dag kunde man i stället tala om en ekologisk hämnd från den tidigare koloniserade världen: Afrikansk klogroda, kedjekungssnok från Amerika, mårdhundar från Asien, eller större rovmärla (mördarräka) från Kaspiska havet som hittats i Vättern där den riskerar att mörda inhemska arter. Almsjukan, från Asien, har utraderat nästan alla almar i Europa. Frön av jättebalsaminen skickades 1839 från Kashmir till Kew Garden och är i dag fruktad i Europa. Parkslide: Från Asien. Det existerar flera myrarter, hemtama i centrala Sydamerika, som om de kommer till Sverige eller Europa i någon container lätt kan slå ut de myror som finns här.
Även virus kan räknas till den biologiska mångfalden och det är från Syd de nu anländer, burna av den globala kapitalism som en gång utgick från Nord.
Själv har jag alltid funnit det oerhört fascinerande att en växt från en avlägsen kontinent inte vet något om sitt ursprung: Växer den så växer den, vare sig det är en pelargon i sitt hemland Sydafrika eller en pelargon i ett svenskt hyreshus. Biologi är så oändligt mycket större än nationsgränser och identiteter.
Plötsligt mörknar himlarna snabbt. Sommarens första rasande åskväder vräker blixtar och hagel omkring sig. Dalgången dånar. Från verandan ser jag vinden piska ner grenar från gårdsbjörken. Mitt kanadensiska gullris suger i sig regnvattnet. Invasionen fortgår.
