DN & griseknoen
Anders Johansson om kulturjournalistik som fastnat i högerdiket
Är det inte utmärkt att kulturchefen på landets största morgontidning talar sig varm för kulturradikalismen? Det beror förstås på vad man har för politiska preferenser och vad man menar med ”kulturradikalism” – etiketter av det slaget döljer ofta mer än de avslöjar.
Som tur är definierar Björn Wiman själv begreppet: ”Kulturradikalismen är konsten att gnugga sig i ögonen inför makten i dess olika skepnader och försöka se dess rätta väsen.” Dess ”kärna” består i ambitionen att kritisera bombastiska utopier och orättvisa strukturer, samtidigt som den sätter den enskilda människans frihet och ansvar i centrum. Ungefär så – artikeln finns på nätet för den som vill läsa (DN 22 maj).
Det slår mig att denna programförklaring helt oavsiktligt ger ett koncentrat av det jag ogillar med Dagens Nyheter: den till kritik förklädda självgodheten (borde inte en kulturradikal kritisera sig själv först av allt?), den till intet förpliktande anspråksfullheten (vem är för det bombastiska och orättvisa?), den konservativa måttligheten (borde inte en kulturradikal sikta lite längre än till att gnugga sig i ögonen?).
Men det stora problemet med Wimans resonemang är att det vilar så tungt på just de begrepp som i radikalismens namn borde ifrågasättas – som ”frihet”, ”makt” och framför allt ”människan”.
Att dessa företeelser är historiska, att de har en kulturell genealogi, att innehållet i dem är föränderligt, att de alltså inte har något väsen, att exempelvis ”människan” i en bemärkelse är något passerat – allt det får nog sägas vara allmängods på landets alla humanistiska fakulteter.
Det är kort sagt sådana förändringar humanister studerar, med början på grundutbildningen.
För Wiman och Jesper Högström (Expressen 18 maj) däremot verkar dessa begrepp vara oproblematiskt stabila. De tvekar inte ett ögonblick över att göra sig till talesmän för människan i allmänhet. Det är som om de aldrig hört talas om vare sig Haraway eller Butler, Agamben eller Spivak, Foucault eller Deleuze, Bourdieu eller Adorno, Sartre eller Arendt – kort sagt, hela det senaste seklets diskussion av dessa frågor. Varför komplicera det självklara?
Den frashumanistiska kultursidesretoriken är i sig en god anledning att för ett ögonblick återvända till utgångspunkten för den här debatten: Johan Jönsons författarskap. Jag känner inte till någon samtida svensk författare som lika konkret och kompromisslöst blottlagt senkapitalismens omänskligblivanden. Det hat hans verk frigör drabbar alltså inte bara en viss klass – redan i subjektiviteten och identiteten som sådan finns ojämlikheten, med följande ”utopiska” formulering ur Livdikt (2010) som konsekvens: ”Utplånade vore vi för första gången jämlika. Men identitet, liksom subjektivitet, är ofrånkomligt.”
När Susanna Alakoski skriver i DN (21 maj) om fattigdom och mänsklighet är hon inne på något liknande: hur klass och ekonomiska omständigheter formar eller upplöser mänsklighet, beroende på samhällelig position. Att som Wiman komma dragande med den enskilda människans ”frihet och ansvar” är i det ljuset inte bara trubbigt och naivt, det är ett politiskt statement från högerdiket.
Wiman förstår uppenbarligen inte det. Söndag efter söndag fortsätter han att delge läsarna sina kulturradikala visdomar hämtade från Operan och Junibacken (De va Lagercrantz å de va Bamse å Strindberg å Griseknoen…), alltid lika humanistiskt välkokta. Är det någonstans den bombastiska utopin finns så är det där – det är bara det att Wiman befinner sig så djupt inne i den att han har förlorat dess yttre gränser ur sikte. Att han beskyller Åsa Linderborg för bristande verklighetskontakt får åtminstone mig att le.
Men detta handlar om något större än Wimans preferenser. Diskuterar man kulturradikalism och klass bör man reflektera över hur kultursidorna i allmänhet och DN:s i synnerhet (undantag finns naturligtvis, även från Wimans penna), alltmer förfaller till ett snärtigt men ack så vattnigt, kravlöst kåserande. Personliga krönikor varvas med idolporträtt av Bonnierförfattare, topplistor med perspektivlösa tokhyllningar av Karl Ove Knausgårds pojkböcker, uppblåsta identitetsdebatter med skojsiga film- och bokfrågespalter.
Varför?
På grund av besparingar naturligtvis, men också på grund av ett långt drivet målgrupps- det vill säga klasstänkande: alltihop publiceras för att falla bostadsrättsägande, halvbildad medelklass i Stockholms innerstad på läppen. Få dem att gnugga sig i ögonen, men gubevars inte mer än så!
