Bevisen för folkmord kan inte bli tydligare
Johannes Anyurus ”Faktan” är en liten men effektiv skrift
Det sägs ibland att vi befinner oss i ”det postfaktiska tillståndet”. Som om fakta har blivit irrelevanta. I själva verket är det tvärtom: de politiska striderna tycks handla allt mindre om ideologi, och alltmer om fakta. Det finns inte längre någon enighet om vad som är verkligt.
En liten publikation med den underliga titeln ”Faktan”, redigerad av Johannes Anyuru, är intressant i det perspektivet. Det är en 54 sidor lång sammanfattning av Sydafrikas anklagelseakt om folkmord, riktad mot Israel, inlämnad till Internationella domstolen i Haag i januari. Den del som sammanfattats har rubriken ”The Facts”.
Ett stort antal länder – som Brasilien, Spanien, Norge, Turkiet, Irland – har anslutit sig till anklagelsen. Däremot inte Sverige. På Regeringskansliets sajt är det fortfarande Hamas terrorattack den 7 oktober 2023, då 1200 människor skändligen dödades, som står överst under rubriken ”Vad regeringen gör med anledning av kriget mellan Israel och Hamas”.
I det perspektivet framstår ”Faktan” som – ja, jag vet inte. Befriande? Viktig? Avgörande? Naturligtvis kommer inget att förändras av denna lilla skrift. Och ändå har det ett omätbart värde att dessa fakta sprids.
Ett axplock: Av Gazas 2,3 miljoner invånare är 80 procent flyktingar eller barn till flyktingar som en gång har fördrivits från sina hem i Israel. 80 procent av världens mest svältdrabbade människor befinner sig just nu i Gaza. 70 procent av dem som har dödats sedan den 7 oktober uppskattas vara kvinnor och barn. Enligt FN finns det inte längre någon plats i Gaza som är säker – människor har ”dödats när de försökt fly längs det Israel deklarerat som ’säkra rutter’”. Den 26 maj besvarade Israel ICJ:s uppmaning att inte angripa tältlägret i Rafah, vid Gazas södra gräns, genom att bomba lägret i flera dagar.
En del av vittnesmålen är svåra att ta in. Beskrivningar av svält, lemlästning, tortyr, övergrepp, övergivna barn. Mellan alla dessa siffror och vittnesmål har Anyuru flikat in diktrader av olika palestinska författare, flera av dem dödade. Först är jag tveksam till greppet – kontrasten mellan de bisarra faktumen och dikternas skönhetstörst är så stor – men efterhand känns dikterna som en befrielse. Det finns annat än fakta.
Naturligtvis är det inte alla som köper den sydafrikanska anmälan, trots dess noggranna källmaterial. De har ”andra fakta”. Mot den bakgrunden är den sista delen av dokumentet kanske viktigast. Där är det den israeliska sidan som kommer till tals. En mängd politiker och militära befäl som oförblommerat beskriver vad som gjorts eller borde göras. Som Israels ”Heritage Minister” Amichai Eliyahu: ”Norra Gazaremsan, vackrare än någonsin. Allt är söndersprängt och utplattat och helt enkelt en njutning för ögat…” Eller Israels president, Isaac Herzog: ”Det är en hel nation där ute som är ansvarig. Det är inte sant, all den här retoriken om civila som inte är inblandade. Det är absolut inte sant… och vi kommer att strida tills vi bryter deras ryggrad.”
Representanter för Israels Utrikesdepartement har viftat bort anklagelseakten: Sydafrika är ”Hamas förlängda arm”. Det är svårare att vifta bort alla dessa avsiktsförklaringar: den explicita viljan att utplåna, platta ut, förinta. Kan bevisen för folkmord bli tydligare?
