Persbrandt söker ljuset från den mörka sidan
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2015-04-21 | Publicerad 2015-04-20
Genomgår utredning för bipolaritet öppet i podden ”I am Mikael Persbrandt”
”If you have walked with angels, all the pain and suffering is well worthwile” säger Rod Harvey i Stephen Frys dokumentär The secret life of the manic depressive.
Under en bipolär depression klev han ut framför en buss.
Han skulle mörda sig själv.
Ändå vill han inte bli av med sin sjukdom.
Samma diagnos, tidigare kallad manodepressivitet, står Mikael Persbrandt under utredning för. Det sker i offentligheten, via podden I am Mikael Persbrandt.
Jag vet inte om Persbrandt har vandrat med änglar, men jag vet att den sortens utredningar består av jättemånga blanketter. Lite som stryktipset, fast med högkostnadsskydd. Ändå blir slutresultatet exakt: Ja eller nej.
Knäpp eller inte knäpp.
Är du inte: Var som folk och återgå till arbetslinjen.
Är du: Det står en bur och en apdräkt därborta.
Det vore lätt att smeta ned I am Mikael Persbrandt. Vi talar trots allt om en podd där mannen som klädde ut sig till björn i The Hobbit reciterar Baudelaire.
Men jag vill inte.
Det finns redan tillräckligt många i landet som hatar pretentioner och referenser till obegripliga poeter.
En annan sak som Sverige hatar är att tala om psykisk sjukdom.
”Som litet barn kände jag två känslor i mitt hjärta, livets skräck och livets extas” sa Baudelaire en gång. Han led, enligt många bedömare, av bipolaritet.
Nyligen nämnde min läkare att 400 patienter behandlas i ärendet, bara i södra Stockholm. En sjukdom delad med Jackson Pollock, Russell Brand, Catherine Zeta-Jones och Nina Simone.
Trots stjärnkavalkaden: Persbrandt har rätt när han säger att det fortfarande är ”mer accepterat att ha diarré fysiskt än att ha mental diarré”.
Kan dina problem inte lösas med en lagom dos KBT, så att du snabbt kan återgå till att bli en intäkt, reduceras du till apan i buren. Till klisterlappen på en förpackning receptbelagda piller.
I den kontexten är det vackert när Mikael Persbrandt spelar Eminems Beautiful.
”Don’t let them say you ain’t beautiful
They can all get fucked.”
Just nu pågår utställningen Spring Remake i Årsta utanför Stockholm. På en vägg målar gatukonstnären Hello Banana en vägskylt: Den ena vägen leder till fantasi, liv och kreativitet. Den andra till apati.
Poängen är politisk. Men bipolaritet består också av vägskäl. Du kan bara inte välja åt vilket håll du väjer.
Vänster, och du är som folk.
Höger, och din sorg är bottenfrusen.
Men det finns en annan avfart, som bara du kan se. Du gasar, och Baudelaires ord om livets fyrverkerier ringer alldeles klart. Du lämnar buren. Apdräkten försvinner.
Långsamt börjar du måla din Pollock.
Kristofer Andersson