Han visar oss den svenska orättvisan
Rapparen Sebbe Stakset är en strålkastare på skillnaderna i samhället
Han har ett överraskande lugn i blicken, faktiskt nästan en fridfullhet, även när han säger att ”dom som inte vill prata klass kan dra åt helvete”. Först undrar jag varifrån det kommer. Sedan ser jag, längre in i programmet, hur han en vinterdag står framför ett stort kors på Skogskyrkogården och säger: ”Gud ger alla en chans, det kan man inte säga om det här samhället”.
Jag följer Sebbe Stakset, frontfigur i gruppen Kartellen, i Utbildningsradions reportageserie De obeväma. Och det jag ser är ett medvetande, ett politiskt medvetande, under stark och intensiv utveckling.
När Kartellen i höstas släppte kanonlåten Svarta duvor och vissna liljor inträffade den numera sedvanliga kortslutningen i public service; låten får inte spelas utan att den kommenteras av någon programledare. Det finns för mycket våld och för många namngivna politiker i den. För mycket hat. Men vad är hat?
Jag tycker att den frågan dyker upp hela tiden utan att besvaras på något annat sätt i den liberala offentligheten än att hat är identiskt med våld. Men så är det inte. Jag tror inte att någon, inte ens den mest korrekte folkpartist kan ställa sig upp och säga att hen aldrig känt hat pulsera i kroppen. Hat är en del av människan.
Och när hatet dyker upp i politiken så handlar det väldigt ofta om att en djup känsla för rättvisa och jämlikhet reagerar mot rådande ojämlikhet och de i sig potentiellt våldsamma klass- och statusskillnaderna mellan människor. Ända tills den punkt där hatet övergår i våld, vilket är förbjudet i min värld. Och i alla tänkande människors värld, är hatet en enorm strålkastare som riktas mot varje samhälle.
Sebbe Stakset är just en enorm strålkastare riktad mot det svenska samhället. Han har varit kriminell, men är fri från den karriären nu och det han vältaligt snackar om här är att ge sig ut på något slags valturné i alla de områden där folk borde gå och rösta men inte gör det.
Han säger det som exempelvis det socialdemokratiska partiet borde säga: Nu slutar vi försöka locka till oss Rut-medelklassen i storstäderna och går ut till dem som borde vara vårt folk, de utan arbete, de med låga inkomster, de som känner sig uteslutna ur samhället.
På ett ställe i reportaget säger han något viktigt. Han berättar att han känner till innevärlden, de som har det bra, och att det är därför som han blir förbannad: han ser skillnaderna. Det gör honom politiskt medveten.
Underklass är det viktigaste ordet för Stakset när han beskriver samhället och de växande klyftorna. Och kanske är det verkligen så, att femton-tjugo procent av befolkningen i det här landet nu verkligen är på väg att få sina förtöjningar till resten av samhället kapade. Det moderata ytterstadsborgarrådet Joakim Larssons röst hörs i reportaget när han säger att det aldrig satsats så mycket på de utsatta områdena som nu. Det känns lögnaktigt.
Men jag tar Sebbe Stakset på allvar när han talar om underklassen och jag vill säga till honom att han kanske begår ett stort misstag när han gör det. Detta är nämligen risken: Nu definieras det i detta växande tal om underklassen fram en bild av klassamhället där 70 procent hör till en medelklass som har det så pass bra att de egentligen saknar intresse för att förändra samhället. Ovanför dem finns en olymp av höginkomsttagare, en överklass på kanske tio procent av befolkningen.
Men medelklassen kan nu höra Sebbe Stakset tala och, i den mån den inte fylls av skräck, känna att nu måste vi tycka synd om denna lilla minoritet som kallas underklass. I denna världsbild är den breda arbetarklassen, den som utgör en majoritet i samhället och omfattar också Staksets underklass, bortopererad - och det gör varje idé om social förändring vanmäktig.
Den filantropiska blicken, välgörenhetsblicken, väntar runt hörnet på Staksets underklassanalys av samhället och det gör mig livrädd. Men när han med den där lugna, som sagt nästan fridfulla blicken, beskriver världarna längst ner i klassamhället blir jag inte livrädd - utan känner just hat mot klassamhället.
Fotnot: Första delen i De obekväma sänds i SVT1 i kväll kl 22:00.
