”The boyfriend” är helt underbar att titta på
Vänskapen känns så mycket mer äkta än det vanliga grovhånglet
Medan andra realitys blir tråkigare och tråkigare i vår del av tv-världen har Japan äntligen lyckats förnya genren. När ännu en säsong av Netflixhitten ”Love is blind” gick i mål började konceptet kännas tröttsamt. Det som en gång drog var att tittaren fick intrycket att människor som sökte till programmet verkligen sökte kärleken.
Men som i alla långlivade dokusåpor blir castingen med tiden svårare, eller mer cynisk. Varje säsong har numera minst ett par deltagare som verkar vara där för att bli ett meme eller göra reklam för sin enskilda firma. Framgångsrika realityprogram blir ofta sitt eget kretslopp och ju kändare man kan bli genom att delta, desto svårare blir det att få till den efterlängtade känslan av att det är på riktigt, för de som deltar. Ett sätt att komma runt detta har varit extrema koncept med människor som är mer karaktärer än trovärdiga personer.
Därför är det inte konstigt att den bästa, mest underbara, realityn jag sett på flera år inte på något sätt är urballad, utan en snyggt filmad historia med deltagare som är eftertänksamma, vänliga och komplexa personer. ”The boyfriend” är den första samkönade realityserien från Japan, där homosexuella par fortfarande inte får gifta sig, och helt väsensskild från västerländska dejtingprogram.
De manliga deltagarna, varav de flesta har oförskämt bra klädsmak, bor tillsammans en sommar i ett vackert hus som heter The green room. Detta, får vi reda på, är på japanska namnet för den stilla insidan av en våg. Enda kravet för att bo i huset är att de måste hålla en gemensam budget för matinköp samt driva en söt kaffevagn ihop, som de döper till Brewtiful U. Produktionsteamet involverar sig minimalt och konceptet påminner om en annan japansk reality, ”Terrace house”, där en panel i efterhand reagerar på det vi ser och klipps in som en grekisk kör.
Trots romantik, begär och längtan är det genialiska med ”The boyfriend” att valet av kärlekspartner egentligen inte står i centrum. Detta är en show som lika mycket handlar om att hitta vänner och bygga community. Något många säger sig sakna i sina stora städer, med konservativa familjer eller inga familjer alls.
Omsorgsfullt sköter deltagarna vardagen ihop, ger varandra en kopp kaffe, gör sin hudvårdsrutin bredvid varandra och städar köket. Ett uttalat mål för fler än en deltagare är att våga sätta ord på sina känslor och de beundrar dem som gör det.
Att få se vuxna människor bygga nära och kärleksfulla vänskapsrelationer är så ovanligt att jag flera gånger blir rörd till tårar. Det är underbart att se hur ömma vi människor är med våra vänner. Jag vet att vi är det, jag är ju det själv. Men att få se det centreras så här är konstigt nog bättre, mer fängslande, tv än alla spritfyllda klassiker och det känns mer äkta än både korta förlovningar och grovhångel. Huruvida det är äkta eller ej vet man aldrig, men eftersom känslouttrycken är så igenkännbart trevande finns det ingen anledning att misstro dem.
”The boyfriend” är också en fin påminnelse om vad många queera redan vet.
Att familjen är människorna vi själva väljer.
Till och med de giftastokiga deltagarna i äktenskapssåporna förstår värdet av en bästa kompis. Efter varje avslutad säsong av ”Love is blind” uttalar sig alltid flera deltagare om att den stora behållningen är vänskapsrelationerna de fick med sig. Inte den romantiska partnern, som oftare än inte var en chimär.
