Greklands sak är vår
Olle Svenning spanar efter den europeiska solidariteten
I Stockholm 1968 ledde den grekiska skådespelerskan Melina Mercouri 1 maj-demonstrationen. Hon följdes av 40 000 personer; de ville uttrycka solidaritet med Grekland, offer för en fascistisk statskupp.
Nu pågår, för att citera Le Monde Diplomatique, en ny statskupp riktad mot Grekland. Den leds främst av tyskt och franskt finanskapital och har tydligt stöd från EU och unionens mäktigaste regeringar. I en artikel i tyska Die Zeit, instämmer i princip den franske ekonomen Thomas Piketty med den bedömningen. Ledande tyska vetenskapsmän som Jürgen Habermas och Ulrich Beck har gjort detsamma.
Beck, dessvärre nyligen avliden, skrev om EU:s angrepp mot den grekiska demokratin redan när Angela Merkel för tre och ett halvt år sedan avsatte den folkvalde premiärministern Georgios Papandreou. Han krävde, likt dagens Syriza-ledda regering, folkomröstning.
EU-ledare har alltid avskytt folkomröstningar. Resultaten är oförutsägbara och om folk röstar fel tvingas EU-hierarkin i efterhand korrigera folkviljan som i Frankrike, Holland, Danmark och på Irland.
Solidaritetsrörelsen med Grekland, så stark under sent 1960-tal och tidigt 1970-tal, är ännu tämligen svag. Så många tvingas ta skydd mot den ekonomiska krisen och ur den rädslan växer populistisk nationalism.
Ingen ledande svensk politiker skulle, likt Palme, gå sida vid sida en nutida motsvarighet till Melina Mercouri.
Carl Bildt säger arrogant och enfaldigt att med vänsterpopulister i ledningen så går det som i Grekland. Magdalena Andersson, den teknokratiska finansministern, låter som så ofta som Bildt eller någon av hans efterträdare.
Syriza har lett den grekiska regeringen i mindre än ett halvår. Bildts och Anderssons partivänner styrde landet i fyra decennier. De båda partierna bär tillsammans med franska och tyska kreditgivare och Wall Street huvudansvaret för den sociala och ekonomiska misären i Grekland. EMU-projektet utgör den vettlösa överbyggnaden till sönderfallet.
Den till synes svårmodige men hederlige ekonomiprofessorn Lars Calmfors skrev en gång att ekonomiska argument inte nödvändigtvis talade för svenskt medlemskap i EMU. Vi borde i stället stiga in i den monetära unionen av solidariska skäl. I dag inser förstås professorn att EMU inte byggdes för att främja europeisk solidaritet.