Historien från Hedenhös till Harpsund
Fredrik Persson-Lahusen om Sveriges styrande och styrda
Under de senaste decennierna har historiens ställning stärkts i den svenska offentligheten. När efterkrigstid-ens framgångssaga förlorade fart och världen tedde sig obegriplig tilltog famlandet efter fast förfluten mark. Böckerna, tv-programmen, tidskrifterna, utställningarna och turistsatsningarna har varit oräkneliga. Den som velat ha en samlad framställning av Sveriges historia har dock fått hålla till godo med Herman Lindqvists hjältesagor. En vetenskapligt förankrad flerbandsöversikt har inte utkommit på ett halvt århundrade. Att Norstedts, med Lundahistorikern Dick Harrison som motor och huvudredaktör, förmått ändra på den saken är en sann kulturgärning. När nu det åttonde bandet fullbordat Norstedts Sveriges historia (NSH) är det dags att recensera det samlande resultatet. Det är lättare sagt än gjort.
Av hävd har historievetenskapen stått i nationens tjänst. Historikerna som medverkar i NSH vill dock inte vara varumärkesbyggare, utan skildra Sveriges historia utifrån den senaste forskningen. Samtidigt skriver de en berättelse fylld med händelser, förklaringar och sedeslärande inslag, som först av allt måste förankras i tid och rum,
Så länge historikerna krävde skrivna källor för att formulera utsagor om det förflutna sattes den svenska historiens startpunkt till år 1 000. Allt dessförinnan hamnade i den förhistoriska slasktratten. Insikten om att historiskt vetande kan vinnas också med arkeologiska metoder gör dock att NSH inleds redan 13 000 f Kr, med de första spåren av mänskligt liv i vår del av världen.
Historien styckas också upp på annat sätt än vad läsarna har lärt sig i skolan. Det traditionella talet om sten-, brons- och järnålder anses inte ens duga som arbeteshypotes. De flesta populära epokbeteckningar förkastas, särskild sådana som hängs upp på en person eller ätt. Populära periodiseringar gör alltid våld på verkligheten, men kan också vara pedagogiska. Att de enskilda banden bara bär årtal, och inga epokklingande undertitlar, lämnar läsaren ensam med historiens oöverskådlighet. Likaså finns det enskildheter att ifrågasätta: Vore exempelvis inte 1809 (förlusten av Finland och regeringsformen) en rimligare brytpunkt än 1830?
Att avgränsa Sveriges historia geografiskt är inte lätt. Gränserna har skiftat och mycket hunnit hända innan något Sverige, än mindre en nationalstat, fanns. I NSH används dagens svenska gränser. Det är begripligt, men inte helt bekymmersfritt. Ibland behandlas Skånes äldre historia utan hänsyn till sitt danska sammanhang, som om landskapet alltid varit svenskt. Finland, del av Sverige till 1809, glöms bara bort i undantagsfall och behandlas generellt långt bättre än brukligt. Att de anakronistiska gränserna skulle få dagens Sverige att se ut som givet slutmål förhindrar författarna förtjänstfullt med tydlig argumentation.
Hur gestaltas då historien inom dessa tidsliga och rumsliga ramar? Som röd tråd genom verket löper en stor berättelse om staten. Den växte fram under medeltiden, när bygdemakt blev riksmakt, och konsoliderades i samband med de resurskrävande krigen under tidigmodern tid. Under 1900-talet ställdes den under demokratisk kontroll för att sedan bli större och starkare än någonsin. Enstaka formuleringar kan få framåtrörelsen att se ut som resultatet av en handfull mäns rationella handlingskraft. Dominerar gör dock den mer rimliga bilden av många små steg och reaktioner på förändrande förhållanden och föreställningar. Mer slump än slug masterplan således.
Att prioritera det politiska perspektivet kan verka gammalmodigt, men är motiverat. Politiken präglar människans livsbetingelser i sådan utsträckning att meningsfull historia inte kan skrivas utan den, vilket Elisabeth Manséns femte band (1721-1830) tyvärr bekräftar. Här prioriteras dryck, dans, teater och trender framför politiska sammanhang. Perioden blir svårbegriplig och folkflertalet förloras ur sikte till förmån för en extremt liten Stockholmselit. Kungar och krinolin är långt värre än kungar och krig.
NSH i stort är dock av annan karaktär och kaliber. De breda folklagren ges genomgående utrymme. I skildringar av bönders, arbetares och de samhälleliga olycksbarnens livsvillkor syns de senaste decenniernas starka socialhistoriska strömning. Avsnitt om kvinnornas lott och konstruktionen av kön fångar den genushistoriska forskningens frammarsch. Likaså talar den nya kulturhistorien tydligt till läsaren. I äldre översiktsverk behandlas de sköna konsterna i en separat katalog. Här tas istället ett brett grepp som gör mentaliteter och världsåskådningar till en bärande beståndsdel för förståelsen av det förflutna. Religion och sedvänjor blir del av diskussionen om samhälleliga hierarkier och mellamänskliga relationer. 1800-talets förändringar, som förenklat kan sägas ha förebådat det moderna samhället, sätts i samband med nationalismens tankegods.
Relationen mellan styrande och styrda är ett tema som skapat stridande skolbildningar bland svenska historiker. I NSH ges samförstånd och förhandling företräde framför konflikt och förtryck, utan att det förflutna förskönas. Det märks i Nils Erik Villstrands utmärkta skildring av 1600-talet och tidens krävande krig, men också i beskrivningarna av demokratins och välfärdsstatens födelse. Den argsinte kan anmärka att framstegen nästan alltid framställs som resultatet av sansande samtal – att exempelvis nyare forskning om 1800-talets resningar och revolter saknas – men måste till sist antagligen acceptera bilden av en samhällsutvecklig kantad av förhållandevis få uppslitande konflikter.
Det moderna Sverige målas dock inte helt i romantiskt rosenrött. Baksidorna med den starka statens strävan att låta samhällsingenjörerna lägga medborgarnas liv till rätta belyses ingående. Samtidigt parerar Yvonne Hirdmans (stil)säkra forskningssammanfattning de politiserade paralleller mellan folkhemmet och Nazityskland som piskades fram i pressen runt tusenårsskiftet.
Den begränsade tillgången på forskning gör det särskilt svårt att sammanfatta samtidshistorien, vilket märks i Kjell Östbergs och Jenny Anderssons avslutande åttonde band (1965-2012). Att de kulturhistoriska arbeten som försökt frilägga stämningsläget i efterkrigstidens Sverige inte används i större utsträckning är förvånande. I stället dominerar ett snävt politiskt och ekonomiskt perspektiv, även om utomparlamentarisk opposition uppmärksammas mer än tidigare. 68-radikalismen ges stor betydelse för 70-talets omfattande reformpolitik. Millennieskiftets sociala rörelser behandlas däremot märkvärdigt styvmoderligt, frånkänns ideologiskt innehåll och smutskastas med förenklingar om Göteborgskravallerna.
Med det sena 1900-talets högervåg bröts socialdemokratins dominans, vilket får den bärande berättelsen om en ständigt starkare och mer trygghetsskapande stat att stanna av. Inte ens alliansregeringens framfart får dock författarna att förkunna välfärdssamhällets död. Mer än att formulera en övergripande förklaring till förändringarna bryts konkurrerande berättelser mot varandra. Så mynnar den svenska historien ut i postmodern mångtydighet och framtidens oundvikliga ovisshet.
Norstedts Sveriges historia är ett tungt vägande verk, också på badrumsvågen (13 kilo). Det presenterar en ny samlad bild av Sveriges historia i det breda sammanhanget och gläntar på dörren till forskarnas föreställningar och arbetsformer. Böckerna är vackra och har ett hanterligt format. De är välskrivna, ibland rent av roliga, och kan med fördel läsas från pärm till pärm. Såväl vetgirig allmänhet som akademiker lär dock främst använda dem som uppslagsverk. Det är inte alltid lätt. Underrubrikerna kan vara mer fyndiga än informativa. Att ”riksdag” saknas i registret är mer än en randanmärkning.
Avslutningsvis finns det anledning att fundera över framtiden för vetenskapligt förankrade översiktsverk. Borgerligheten, som förr brukade få liknande förlagssatsningar att bära sig, bryr sig allt mindre om bildning. Ett historiskt praktverk i bokhyllan sörjer inte för prestige. Att ingen av de stora dagstidningarna löpande har recenserat seriens samtliga band är också ett tecken i tiden. Forskningen är i dag så fragmentiserad att inte heller det inomvetenskapliga intresset för synteser och uppsamlande diskussionsunderlag kan tas för givet. Tveksamt är också om det framgent finns historiker som vill arbeta med avancerad forskningsförmedling när en artikel i valfri anglosaxisk tidskrift smäller högre vid nästa tjänstetillsättning.
Norstedts Sveriges historia kan mycket väl vara det sista verket av sitt slag. Tur att det blev bra. Hatten av för Harrison.