Skugge och Ditlevsen har mycket gemensamt
Outsiders med förmåga att säga sanningar
Från 1956 och fram till sin död 20 år senare svarade den danska författaren Tove Ditlevsen på läsarfrågor i tidningen Familie Journalen. Där gav hon uppriktigt salta svar till kvinnor i beråd, eller som Jens Andersen skriver i den nya biografin ”Ditlevsen” (Natur & kultur): ”Hon rekommenderade danska kvinnor att finna sig till ro i omöjliga äktenskap, med orimliga män och odrägliga barn”.
”Åk hem till din man. - - Svälj din stolthet”, kunde hon svara en kvinna som övervägde skilsmässa, eller ”Hans fru har kvalifikationer du inte kan mäta dig med, och äktenskapet är en värld du inte kan leva dig in i”, till en tonåring som förälskat sig i sin 40-åriga chef.
Förutom rådens krassa ton är det slående hur långt ifrån Ditlevsens eget liv och verk råden ligger. Som Andersen påpekar lyfte hon i sitt författarskap ofta hur olika – orättvisa – förutsättningar i livet män och kvinnor hade. Och fyra svåra äktenskap, missbruk och psykisk sjukdom gjorde hennes eget privatliv allt annat än stabilt. Det var hon öppen med och använde i sitt litterära skapande, hennes mest berömda verk är den självbiografiska Köpenhamnstrilogin – ”Barndom”, ”Ungdom” och ”Gift” – som väckte stor och delvis skandalartad uppmärksamhet.
Men Familie Journalens läsare hade uppenbarligen förtroende för Tove Ditlevsen. Jens Andersen framhåller att hon aldrig tittade ner på läsarna utan tog dem på allvar. Jag tänker också att det finns något paradoxalt pålitligt hos en skribent som är så uppriktig med egna motgångar och misslyckanden. Som läsare känner man igen ett sant tilltal, i litteratur såväl som i frågespalter.
En offentlig persona som ofta associeras med skandal i kombination med en känslig penna som ringar in något som är sant om ett kvinnoliv – det är en position Tove Ditlevsen delar med till exempel Kerstin Thorvall och Suzanne Brøgger. Där befinner sig också Linda Skugge, nu aktuell med boken ”50: Lämna mig inte” (Sjösala förlag), en dagbok som spänner mellan maj och december 2023.
… hon är inte precis cancelled
Det har alltid sprakat runt Skugges persona, inte minst förra året då det blev allmänt känt att hon sålde egna porrbilder på plattformen Onlyfans. En följd, förklarade hon, av att ha blivit av med så många uppdrag efter sin recension 2021 av Kristina Sandbergs ”En ensam plats”. Inte bara var det en rejäl sågning av en cancerdagbok – det ”blir inte inte konst bara för att man skriver om cancer” – dessutom skrev Skugge om hur hon själv planerade att läsa in ”en P2-text med min ’Wevibe’ inne i fittan”.
Det är sant att det var en text som upprörde många, men den togs även i försvar. Efter den har hon fortfarande hörts i SR, hon skriver för Amelia och hon bjöds in till statsministerns Pride-mingel; hon är inte precis cancelled. Men att verkligen kunna försörja sig som kulturskribent är något annat och i ”50: Lämna mig inte” är det uppenbart att för Linda Skugge själv var Recensionen, som hon genomgående skriver, något avgörande som knuffade henne ur sin bana. Hon har alltid varit en solitär i kulturvärlden, nu ännu mer så. Men på bdsm-communityt Darkside togs hon emot med värme och fördomsfri uppskattning.
Linda Skugge kommer alltid i tid och väl förberedd till ett möte, också om mötet är en ormgrop
Det ska sägas att ”50: Lämna mig inte” inte är lika bra som föregångarna ”40: Constant reader” och ”45: Morbus Addison”. Om andra aktuella dagböcker fått kritik för att vara alltför tillrättalagda, är det tvärtom här. Bitvis känns den oredigerad, det är svårt att hänga med i förkortningar och de långa citaten av favoritförfattare som Kathy Acker, Sylvia Plath och Suzanne Brøgger är en smula tröttsamma.
Däremellan är det tätt mellan sexträffarna. Sommaren 2023 var Skugges ”slamp-sommar” och det är knull och kroppsvätskor i bilar, på offentliga toaletter och på bergsknallar. Trogna läsare känner ändå igen sin Skugge: hon har alltid med sig intimdeo och rena trosor i en fryspåse, och väntar en ny sexpraktik så har hon googlat – Linda Skugge kommer alltid i tid och väl förberedd till ett möte, också om mötet är en ormgrop.
… en komplicerad relation till sina samtida feminister
Hon återkommer flera gånger till att hon aldrig mer tänker bli ihop med någon, vill vara fri och oberoende resten av livet – allt hon vill är att träna, läsa och ha sex. Samtidigt står något annat redan i bokens titel: ”Lämna mig inte”. Läsaren får glimtar av outsiderns längtan att höra till, ihop – med ett du, med en grupp. Att försöka passa in utan att lyckas, känslan av att vara ”unlikeable” och från början ”doomed”. När hon närmar sig den ambivalensen – man fattar att det kostar på – är hon otroligt bra.
Inte heller Tove Ditlevsen backade på sin tid för det kroppsliga: ”Hennes opolerade, råa och vulgära sätt att framställa sig själv saknade motstycke bland kvinnor på 1960- och 1970-talen”, skriver Jens Andersen i förordet till sin biografi. Hon framstår som närmast ideologiskt promiskuös – i kretsarna där hon umgicks som ung strax före krigsutbrottet 1939 var det som att hårt festande och lössläppt sex var motståndshandlingar, som hon sen fortsatte med.
En annan sak som Ditlevsen och Skugge har gemensam, och som kanske följer av positionen av att som kvinna skriva sant utifrån sig själv, är en komplicerad relation till sina samtida feminister. Jens Andersen beskriver hur de råd Ditlevsen gav läsarna i Familie Journalen gjorde att hon allt mer kom på kant med den på 60-talet växande kvinnorörelsen. Hur kunde en författare med så säker blick för kvinnors utsatthet råda kvinnor att ge upp? Hon sågs som en svikare.
Andersen tror på åtminstone två orsaker: hon förmådde inte gå i grupp, ”klarade inte av kotterier”, och hon var pragmatisk. De flesta frågeställare var hemmafruar utan utbildning – hur skulle de kunna försörja sig och sina barn om de skilde sig? Bättre då, enligt Ditlevsen, att inom äktenskapets hägn försöka karva ut ett litet utrymme för sig själv.
År 1999 var Linda Skugge och Belinda Olsson redaktörer för antologin ”Fittstim”, en viktig bok för att den tredje vågens feminism kunde nå ut så brett i Sverige. Det kan ha varit sista gången Skugge tydligt ingick i en grupp, även om hon ofta slentrianmässigt etiketteras som feminist. Själv tycks hon värja sig, ”Hur länge ska jag stå till svars för något jag skrev för 24 år sen?”. Och man kan tycka mycket om hennes affärer på Onlyfans – det gjorde många, inte minst feminister – men nog var det pragmatiskt. Hennes vanliga försörjning sinade, hon hittade en annan.
Man kan heller inte komma ifrån att det hon skriver är sant. Det är därför hon trots allt fortsätter vara intressant som författare. Inte för att hon hela tiden gör de rätta valen utan för att hon står för de val hon gör, skriver om dem och redovisar sina kvitton.
Det är inte rättvist mot någon författare att jämföras med Tove Ditlevsen, vars verk så här nästan 50 år efter hennes död har dubbats till klassiker. Där är inte Linda Skugge. Men hon rör sig i ett liknande landskap, där hon fortsätter att undersöka var gränserna går för en kvinna. Hon är bra på att hitta dem.
