Medelklassens fångar
Radikalism i ljudets hastighet fyller nya albumet
Den svenska electropopgruppen The Knife har åldrats eller i alla fall mognat. Förr kunde de jävlas med popvärlden genom att skicka guerillagirls och videovinkande äldre tanter till Grammisgalorna i stället för att dyka upp själva men numera kommer de inte ens till popen. Det betyder att en medelålders man som jag, uppfödd på Dylan, Springsteen samt Ligeti, Mahler och Reich kan komma till The Knife utan att veta mycket om dem och ändå känna sig välkommen: Detta är musikalisk och politisk radikalism som färdas i ljudets hastighet!
De förvrängda rösterna främmandegör all singer songwriter-, rock- eller poptradition samtidigt som gruppens ljudlandskap gör världen så kall och fientlig som den bara kan bli i revoltens eller den negativa dialektikens förtvivlade ljus.
Men vad berättar The Knife om? Vad vill de? Dagarna då jag lyssnar igenom det nya albumet Shaking the habitual ligger jag sjuk och kallsvettig och det jag hör är en sång ur fångenskapen. I nedersta hörnet på ett av de stora texthäftena, som också består av en serie av Liv Strömquist, citeras Michel Foucault, filosofen som kartlade det nät av repression som samhället nedlagt i våra kroppar och som beskrev den Stora Inspärrningen. Men det som duon Karin och Olof Dreijer är fångna i är i första hand sig själva: ”Ready to lose a privilege, an ongoing habit”, heter det i den sista låten. Kanske citeras Olof Palme där, när han i ett tal spårade rasismens rötter till rädslan att förlora ett privilegium, en förhandsrätt. För det är privilegierad medelklass som sjunger, och det gruppen nu berättar om är fasan i att inse det.
I en video som släpptes med en annan sång från nya plattan, Full of fire, spelar Olof och Karin ett yuppiepar med ett barn som får besök av Rut-kvinnan som ska städa deras lägenhet. En mardrömslik bild av medelklassens fångenskap i sina egna skatteprivilegier växer fram. Deras dotter plockar bland vinglasen som städerskan slagit sönder. I barnets nyfikna ögon skymtar utopin.
Syskonen Dreijer är fångna i Västvärlden, i sig själva, i sina kön, i sin klass men albumet är en sång rakt ur denna fångenskap. Är det därför som en recensent som Fredrik Strage, fastän fascinerad av albumet, reagerade smått irriterat på budskapet? Kulturell medelklass nästan illa berörd av den egna klassens försök att befria sig från sina privilegier? Liberals giving me a nerve itch, ropar liberalens spegelbild.
De öppna texterna gör annars att lyssnaren praktiskt taget kan välja vad de ska handla om, som här klimatfrågan:
Under the iceberg
There’s a tomb
Working the way up
Picking a hole in the cocoon
I en kuslig skymningssång, ja en spöksonat, dyker Haga slott upp och även monarkins berömda kaffeflickor:
Strawberry, melon, a cherry on top
Butter, popcorn that I can pop
Coffee with girls and a racing team
The Haga castle evening cream
I en medelålders socialists huvud leder ramsan med smultron, melon och körsbär tankarna ända till Majakovskijs ”Ananas, järpe, frossa och njut, borgare snart är din saga slut …”
Gamla drömmar som väntar på att förverkligas heter en nitton minuter lång ljudkomposition. Vad är det för drömmar som hukar sig i det ödsligt ekande landskapet? Jag vet inte. Det är som om två jättelika containrar lossas, den ena med skylten Nina Björk, den andra med Karl Marx (de nämns i texthäftet). Jag lyssnar igenom stycket en gång till samma eftermiddag som nyheten om Thatchers död kom och bland de skrapande ljuden från en väldig hangar där allt har lagrats lyssnar jag efter hennes metalliska röst.
Ljudkompositionerna och hela albumet ger intrycket av att sakta vilja ringla sig ut ur den foucaultska återvändsgränden – där ju allt till slut bara blir poststrukturalistisk teori – och in i något annat mycket vidare och öppnare: Plötsligt är det januari 2012 i en text. I en annan faller euron. I en tredje tycks moderater syssla med att skriva om historien. Och Liv Strömquists serier verkar vara där för att peka mot en mer dagspolitisk politik.
The Knife har gjort ett album om medelklassens längtan efter befrielse från sina egna privilegier. Ibland formulerar de det vackert, som här när jag översätter från poplatinets engelska:
Du har det allra vackraste sätt
att placera den ena foten framför den andra
Och en fot är din och en annan min
