Klok som en bokskog
Göran Greider om den nya synen på växter som intelligenta
Människan tror att hon har makten på denna planet, men det är fel. Mer än 99 procent av jordens biomassa utgörs av växter och utan dem funnes intet liv. Man kunde därför tycka att växter borde vara centrala i stora religioner och filosofiska system, men tvärtom har växtriket alltid förvisats till en andrarangsplats i skapelsen efter djuren och framför allt människan. Från Aristoteles till vilket skövlande skogsbolag som helst i dag har utgångspunkten varit att växten saknar såväl själ som intelligens. Som bekant kan man håna en människa genom att kalla henne ”grönsak” eller anklaga henne för ett föra ett ”vegeterande” liv.
Hur är det möjligt att växter ansetts vara mindre utvecklade än djur? Tar man evolutionen på allvar kan man konstatera att varje art befinner sig på krönet av sin utveckling – annars vore den utdöd –och att det helt enkelt inte finns mer eller mindre utvecklade arter. När Charles Darwin mot slutet av sitt liv skrev ut sin kärlek till växter och menade att de besatt en form av intelligens togs det inte på allvar, men i dag håller det på att ändras: Växtriket utropar sin självständighet och kräver sin rätt. I Schweiz har styrdokument antagits om växters värdighet och i andra länder har floder och växter tillerkänts rättigheter.
”Intelligenta växter” heter en fullständigt fantastisk bok av två italienare, den ena vetenskapsjournalist – Alessandra Viola – och den andre växtneurobiolog – Stefano Mancuso. De har författat ett slags manifest för det underordnade växtriket.
Har en växt ögon? Tja, den har receptorer som kan avläsa ljus och även kvaliteten på ljus. Varje växt är översållad med sådana små ögon.
Intelligensen hos en växt är däremot utspridd över hela organismen, vilket är en genial överlevnadsstrategi
Har de öron? Ja, även det, men det är inte via luften som vågorna når de gröna öronen, utan via marken. Alla våra fem sinnen finns hos växterna, plus ytterligare ett dussin så att de kan avläsa fuktighet, gravitation och annat. Och de har minne.
Men ordet ”intelligens” får oss lätt att tänka att en hjärna behövs. Djur har hjärnor. Intelligensen hos en växt är däremot utspridd över hela organismen, vilket är en genial överlevnadsstrategi. En planta sitter där den sitter, kan inte fly vid fara, och löper alltid risken att få stora delar av sin varelse uppäten av djur och därför har den fördelat sitt ”tänkande” över hela organismen – rötter, blad, stam, celler – även om det framför allt är rotspetsarna som fattar en rad viktiga beslut och löser problem – och förmåga att lösa problem är författarnas definition på intelligens.
Se på pelargonen på ditt fönsterbräde! Du brukar tala med den ibland. Du tycker att den svarar. Du ser den som en vän, en älskad. Bra! Men det du älskar är då ett kollektiv, en svärm. En enskild planta bör snarare förstås som om den vore en myrstack, en koloni, ett digitalt nätverk. Pelargonen är inte en individ (alltså en odelbar varelse), utan ett litet tänkande samhälle. Du kan inte ta en arm från en människa och odla fram en ny människa. Men du kan ta en stickling från en pelargon och få en ny tänkande varelse.
Mancuso och Viola förutspår framtida robotar baserade på växters intelligens – plantoider – som nästa steg efter androider. Ja, de hoppas på en ny grön revolution som utgår från växtintelligens i stället för kemiska bekämpningsmedel.
Numera dimper den ena boken efter den andra ner som sakta men säkert formar ett nytt sätt att se på vad liv och intelligens är. Studier av hundar och kråkor pekar på att språk och smarthet inte är förbehållet oss människor. Etologen Per Jensen skriver om hundar som kan skilja mellan verb och adjektiv och lösa knepiga problem. De senaste trettio åren har evolutionsbiologin alltmer talat om det samarbete som pågår i naturen; nutida forskare som Frans de Waal hänvisar självklart till Piotr Kropotkins ”Ömsesidig hjälp” (nyutgiven på svenska i höstas).
Tvärsigenom de böcker jag nämnt här går samtidigt ett tungt stråk av sorg över den förödelse och utrotning som drabbar planetens arter och inte minst växtriket
För några år sedan slog den tyske skogvaktaren Peter Wohlleben miljoner läsare med häpnad när han i ”Trädens hemliga liv” berättade om de täta solidariska nätverk som existerar i en skog. Varför är träd sociala? frågar han sig och svarar: ”Orsakerna är desamma som i mänskliga samhällen: tillsammans klarar man sig bättre.” I kapitlet ”Socialbidrag” konstaterar Wohlleben: ”Att till exempel bokträd kan vara vänner och till och med livnära varandra vet vi redan. En skog har uppenbarligen inget intresse av att förlora svagare medlemmar.”
För mer än ett sekel sedan ville anarkisten Kropotkin korrigera bilden av naturen som en krigsskådeplats där enbart blodig konkurrens gäller. Han såg samarbetet i naturen. Mancuso och Viola talar i sin bok nu om altruism även hos växter: ”Upptäckten av ett altruistiskt beteende hos växter är ett stort genombrott”.
Tvärsigenom de böcker jag nämnt här går samtidigt ett tungt stråk av sorg över den förödelse och utrotning som drabbar planetens arter och inte minst växtriket. Wohlleben anklagar det moderna skogsbruket och Mancuso och Viola hoppas att växter ska få sina rättigheter erkända.
I geobiologen Anne Hope Jahrens märkliga självbiografi, ”Träd, kärlek och andra växter”, finns samma fascination över trädens liv – och skräck inför en avskogad och upphettad planet. Växter är inte som vi, skriver hon. De är varelser som vi inte riktigt kan förstå och först ”när vi börjar få grepp om denna djupa annanhet kan vi vara säkra på att inte projicera oss själva på växterna.”
Hennes självbiografi liknar mer en roman; hon berättar om sin bipolaritet, sin uppväxt, om ett bohemiskt forskarliv och jakten på anslag och om fördomar mot kvinnliga naturforskare, allt varvat med kärleksförklaringar till träd och andra växter.
På bokens sista sidor skriver hon: ”Vår värld faller tyst samman. Den mänskliga civilisationen har reducerat växten, en fyrahundra miljoner år gammal livsform, till tre saker: mat, läkemedel och trä. I vår besatthet av att få större volymer, potens och mångfald av dessa tre saker har vi förött växternas ekologi på ett sätt som år miljoner av naturkatastrofer inte kunde göra.”