Befriad?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-12-16

MARIA CARBIN om den förtryckta kvinnan som politiskt slagträ

Vi har nu i över två månader fått följa mediernas rapportering om terrordåd och bombningar, om talibaner och amerikaner, om flyktingar i Afghanistan och om mjältbrandsfall i USA. I detta verklighetens drama har både politiker och nyhetsrapportörer till största delen följt en retorik där onds-ka, grymheter, förtryck, fanatism och medeltid står på den ena sidan och öppenhet, demokrati, frihet och modernitet på den andra.

En kamp mellan de ociviliserade och de civiliserade har målats upp. Det slutna samhället står mot det öppna, och attacken mot USA har beskrivits som en attack mot hela världen. I denna berättelse finns ytterligare en central punkt som tycks bidra till att skapa hjälten och skurken. Denna centrala punkt är inte någon mindre än den förtryckta kvinnan. Den förtryckta afghanska kvinnan tycks utgöra det yttersta beviset på att den gode är endast god och den onde är en satans mördare.

I nyheterna har vi matats med bilder på kvinnor heltäckta av tyg - kvinnor som bara kan titta ut ur sin dräkt genom ett litet galler för ögonen. Endast undantagsvis har dessa kvinnor ett namn; de får i stället symbolisera offret i berättelsen. De omnämns som kuvade och förtryckta och beskrivs inte sällan som oåtkomliga för den västerländska journalisten. När denne journalist väl får träffa "den kuvade kvinnan" kan han förmedla hennes budskap om hennes tacksamhet över de amerikanska bombningarna.

I ett av dessa reportage försöker en svensk reporter komma till tals med någon av dessa "tyghöljda varelser" i Afghanistan:

"Jag har sett dem smyga längs husväggarna, gömda under burkor ["] Nog märks det att de nyfiket vrider på huvudet och kikar efter oss främmande män när de tror att vi tittar bort. Men vad tänker de? Och hur ser de ut där under det lilla gallret som täcker ögon, näsa och mun?"

Till slut får reportern träffa en av dessa "varelser". Och hur berättar denne västerländske man om sitt möte? Jo, han skriver att hon:

"" talar, gestikulerar, ler, lutar sig fram mot mig och i ett ögonblick av oåterhållen entusiasm till och med låter den bruna slöjan med guldbroderier falla ner på axlarna: det långa, blanka svarta håret ligger plötsligt öppet och det skarpskurna ansiktet är mycket vackert, hyn slät och ögonen intensiva."

I denna artikel blir det tydligt vad avtäckandet av den förtryckta kvinnan kan innebära - nämligen att även den västerländs-ke mannen ska få tillgång till den österländska kvinnan. Hon görs till en mystisk österländsk kvinna och berättelsen känns bekant.

Den massmediala dramaturgin kräver naturligtvis en upplösning av historien för att kunna lämna denna berättelse och gå vidare med något annat nyhetsstoff. Denna upplösning kommer i detta fall rätt så snart - talibanernas motstånd är brutet. Nu får bomberna sin legitimitet genom att rub-rikerna ropar ut hur Afghanistan blivit befriat: "Befriade kvinnor", "Kabuls kvinnor skymtar ljuset", "Glädjescener efter talibanernas uttåg - Musik spelas, kvinnor tar av slöjor, män rakar skägg".

På tv-nyheterna får vi se bilder av kvinnor som tar av sig slöjor och ler mot kameran. En av kvinnorna som intervjuas säger dock något som tycks vara mindre intressant för medierna - nämligen att slöjan i sig inte är problemet. Problemet är att kvinnor inte åtnjuter mänskliga rättigheter i Afghanistan.

Att medierna skapar berättelser med enkel dramaturgi kanske inte är någon större överraskning, men vad som framstår som något beklämmande är att även i svensk politik har den förtryckta kvinnan och mediernas bilder av henne fyllt samma funktion.

I den debatt som fördes i riksdagen den 20 november om den humanitära situationen i Afghanistan fokuserades "kvinnornas glädje i Kabul". Både Lars Leijonborg och Bo Lundgren hänvisade till "bilderna som vi nu får se på tv". Bo Lundgren talar med stark stämma om en artikel han läst i en morgontidning där en kvinna tackar för att blivit befriad från talibanerna. Enligt Lundgren byts nu förtryck ut mot frihet. Leijonborg säger också rakt ut att detta inte hade hänt utan bomber.

Det rådde en rörande enighet bland riksdagens krigsförespråkare kring hur frigjorda kvinnorna nu kan känna sig när de kan slänga slöjan och männen när de får raka sig. Nu kan kvinnorna köpa högklackade skor och bli lika modernt kvinnliga som sina systrar i väst, medan männen äntligen kan köpa Gillette (the best a man can get). Allt detta tack vare bomberna. Som Bo Lundgren uttryckte det: "Afghanerna behövde varken ett bombstopp eller ett globaliseringsstopp."

Logiken är enkel; det goda har segrat och den förtryckta är befriad. Det finns inte den minsta fundering kring att samma grupp kvinnor som nu anses vara befriade samtidigt blir bombade av sina "befriare". Som om flyktinglägren och svälten inte längre fanns. Som om Norra alliansen skulle vara lösningen för kvinnor. Som om talibanerna var de första att förtrycka kvinnor i Afghanistan. Som om fattigdom och sjukdomar inte längre fanns. Så skapar medierna och politikerna sin egen seger.

Berättelsen om kvinnan som befriats från förtryck, som nu görs till en sanning, får dessutom en massa andra effekter. En av de tydliga konsekvenserna av att karaktärisera "talibanernas kvinnor" som kuvade och förtryckta blir att dessa kvinnor inte erkänns någon handlingskraft. Som om de vore helt passiva och inte kunde göra något som helst motstånd. De bara väntar på att bli räddade av USA och Storbritannien.

I denna debatt kan dessutom män som aldrig annars pratar om kvinnokamp eller om mäns privilegier helt plötsligt bli riktigt engagerade i kvinnors rättigheter. Så kan till exempel Bo Lundgren och Lars Leijonborg angripa Gudrun Schymans kritik av bombningarna genom att anklaga henne för att vara på kvinnoförtryckarnas sida (till skillnad från de själva, förstås). Men inte är det av något feministiskt engagemang som Lundgren, Leijonborg, Persson, Blair och Bush är så angelägna att bomba. Den muslimska förtryckta kvinnan har endast tjänat dessa herrar i en politisk kamp om legitimitet - vem kan vara emot att befria den mest förtryckta och kuvade i världen?

Att göra själva slöjan till symbolen och grunden i förtrycket blir dessutom märkligt med tanke på att det finns kvinnor med slöja i Sverige som då per automatik tycks anses vara förtryckta av ett muslimskt patriarkat. Alla andra kvinnor bör dessutom vara nöjda för de är ju inte så förtryckta som de muslims-ka kvinnorna. Som om den västerländs-ka marknadsekonomin inte exploaterar kvinnor? Som om den västerländska porrindustrin inte förtrycker kvinnor? Som om Bushs antiabortpolitik inte längre existerade.

De berättelser som skapats denna gång är inte unika på något sätt, förutom att de kanske mer än vanligt har hämtat sitt stoff ur sagornas värld. Politik handlar i mångt och mycket om att gestalta händelser i berättelser som gynnar ens eget intresse. I detta fall har västmakterna lyckats med konststycket att legitimera statsterror riktad mot en befolkning i ett fattigt land genom att framställa sig själva som befriaren av samma folk. Fattigdom och svält har förbytts i frihet och glädje - åtminstone i detta, det första kapitlet av sagan.

Nu lovar det nya afghanska styret frihet åt kvinnorna med två kvinnor i regeringen. Frågan är dock hur intressant afghanska kvinnors situation kommer att vara för medier och politiker när de dragit vidare till nästa krigsskådeplats.

Maria Carbin (Doktorand i statsvetenskap vid Umeå universitet)