Städning som räcker långt
Jon Asp ser mexikanska ”The chambermaid”
Anslaget till mexikanska The chambermaid (La camarista), som tävlar om bronshästen på Stockholm filmfestival, är genialt. Länge får vi följa den 24-åriga städaren Eveline, som genomlever sin vardag med långa och prövande arbetspass på ett av de lyxigaste hotellen i Mexico City.
Här händer först inte mycket, mer än att vi ingående får ta del av hennes rutiner: professionella städmetoder där inget lämnas åt slumpen. Det låter kanske torrt men det är mycket fängslande.
Minsta fläck kan kosta Eveline jobbet, eller i alla fall hindra henne från att ta sig uppåt i hierarkin. Målet är toppen, att få städa de allra lyxigaste sviterna, vilket betalar sig bättre. Och hon är på god väg.
Till saken hör att Eveline också är ensamstående mamma till en dotter hon knappt hinner se. Mer hand har hon med en av hotellgästernas unga söner; hon vaggar och vyssar till den uttråkade överklassmammans stora uppskattning. I en annan minnesvärd scen bistår Eveline en gäst som har krav på fem gånger så många faciliteter än vad han egentligen behöver. Han tycks inte göra det för att spela ut sin makt, mer som för att ett liv i överflöd har gjort honom manisk.
The chambermaid är en imponerande debut som tappar kraft när regissören Lila Avilés vill göra för mycket av sin historia: spela ut konflikter mellan kolleger, visa på uppenbara missförhållanden, skildra den fackliga utbildning som läggs ner.
Det blir inte irrelevant, eller ointressant, men när dramatiken tilltar blir det heller aldrig lika suggestivt och tankeväckande som när huvudpersonen går där i filmens första del – ordnar, viker och dammar. Fascinerande små observationer som ställer frågor också om större skeenden.