Det finns en fortsättning även efter lyckliga slut
Anna Andersson om det bedrägliga med ”historier ur verkligheten”
Människor som går igenom svårigheter men kommer ut på andra sidan – alla älskar de historierna.
Men vad händer efter det lyckliga slutet?
En twitterkompis till mig är mitt uppe i en könskorrigering. Han har lärt mig mycket om hur det går till, om testosteron-gel och kallelser till kirurgen, om hur röst och hårfäste förändras. Han twittrar också om den inre turbulensen; lyckan över att det äntligen händer men också oron – ibland ångesten – för hur det ska bli.
Det är förstås en stor och genomgripande förändring i livet och häromdagen skrev han att någon föreslagit att han borde skriva en bok.
Jag förstår frågan för det tycks finnas ett oändligt sug efter starka berättelser ur verkligheten. Människor som drabbas eller tvingas hantera svåra saker men som överlever och kan berätta om vilka insikter de kommit till – det blir som sagor för vuxna. Ta SVT-programmet När livet vänder, som just avslutat sin sjätte säsong, eller när vi röstar fram lyssnarnas sommarvärd i P1
– ofta vill vi ha sorgliga öden.
Det är verkligen starka berättelser och alla har sina bevekelsegrunder för att berätta, inte sällan ”om jag kan hjälpa någon i en liknande situation så är det värt det”. Det är lovvärt och jag vill också att vi ska bryta tabun om psykisk ohälsa, om sorg, om missbruk och medberoende och så vidare.
Men det är något bedrägligt i att omvälvande händelser i livet paketeras som en färdig story (jo, jag vet att vi i medierna i hög grad bidrar till detta). Vad händer med den ex-missbrukare som trillar dit? Med canceröverlevaren som går in i en depression eller den ex-kriminelle som åker dit för knarkbrott? Jag är rädd att fallhöjden blir högre om man en gång varit ”den starka” som ”klarade sig”.
Att det finns en fortsättning även efter det lyckliga slutet blir hjärtskärande tydligt om man ser Avicii: True stories, dokumentärfilmen om Tim Bergling (finns på SVT Play). Den slutar till synes lyckligt – han bryter med en gravt osund livsstil, slutar turnera för att fokusera på det han verkligen älskar, att skapa musik. Filmen lämnar honom på en paradisstrand, där han sitter och plinkar på en gitarr.
Det är en scen som efter förra fredagens dödsbud får hjärtat att brista.
Jag menar inte att vi ska sluta prata om svåra saker. Jag vill bara att vi ska lyssna på dem med största möjliga ödmjukhet och med vetskap om att det vi får höra bara är en liten skärva av en människas liv.
Min twitterkompis kommer inte att skriva någon bok. Han förklarade att han hade insett att det aldrig kommer att ”komma ett ögonblick när jag är ’genom allt’, ’klar’ och allt bara kommer att vara/bli bra. Så fungerar det inte, för någon”.