Snyft, vilken förhandlare
Filmen om Lech Wałesa får det att tåras i ögonen
FILM För den som går i gång på krogmoms-kompromisser och fisljummet LO-kaffe på förhandlingsbord, är filmen Wałesa ren porr.
Polske regissören Andrzej Wajdas porträtt av Solidarnosc-grundaren frossar i romantik kring det eviga lirkande, manglande och jämkande som är fackuppgörelsens grundbult.
I en scen intervjuas Lech Wałesa (Robert Wieckiewicz) år 1980 av den italienska stjärnreportern Oriana Fallaci (Maria Rosaria Omaggio). Wałesa får frågan om hur man blir en bra ledare som enar folk.
Lär dig leva med ilskan, är hans svar.
Det är visserligen långt mellan polska varvsarbetare med 80-talsmustasch och metallbasens nya minoritetsregering - men kanske var det något sånt tänk som fick Stefan Löfven att bita ihop och lovorda MP:s ekoturism här om veckan.
Precis som den svenske svetsaren nådde elektrikern från Gdansk toppen till slut.
Som tur är slutar filmen Wałesa innan dess.
Vi slipper därmed mindre smickrande bitar, som 90-talets ekonomiska kaos, Solidaritets sönderfall och inre maktstrider. I dag kallar den åldrande Wałesa homosexualitet för ”sjukdom” och har en dotter som är stjärna i Let’s Dance.
I Wajdas version är han fortfarande en snäll hjälte, Polens Super Mario. Hans fru Danuta skildras rakt av som Jungfru Maria.
Jag kan få kväljningar av det patriotiska flaggviftandet som Wajda ibland ägnar sig åt, som i symboltyngda Katyn (2007).
Men här sträcker sig sentimentaliteten längre än till rödvita fosterlandskänslor. Aldrig har jag blivit så tårögd av en film om god förhandlingsteknik.
