Solzjenitsyns paradox

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-08-05

Storhet och skönhet - med skrämmande i åsikter

Alexander Solzjenitsyn var den ryska litteraturens sista dinosaurie – överväldigande i sin storhet och skönhet, uråldrigt skrämmande i sina åsikter. Hans sista bok, Tvåhundra år tillsammans, en dokumentär tegelsten om de ryska judarnas historia under 1800- och 1900-talen var inte det bästa sättet att avsluta en Nobelprisbelönad författarkarriär på. Solzjenitsyns framställning gick ut på att judarna behöver sona sin historiska skuld gentemot det ryska folket.

Ryska folket är huvudpersonen i Solzjenitsyns författarskap, oavsett om vi pratar om historiska romaner som Augusti 1914, den självbiografiska Gulagarkipelagen eller de mer skönlitterära Cancerkliniken och Den första kretsen. Ryska folket och dess lidanden – Solzjenitsyn vägrade hårdnackat att se den ryska imperialismen och rasismen som just ryska, med folklig förankring. Allt var Lenins fel, och kommunismens.

Någon demokratisk mysfarbror var Solzjenitsyn aldrig, snarare en vresig patriark med feodalnostalgi.

Samtidigt – och det är en storslagen paradox – var han regimkritikern, motståndsmannen och visionären som på 1970-talet fick Sovjetunionen att skaka när han uppmanade folket att sluta ”leva i lögnen”.

Solzjenitsyn visste att den nationella frågan kommer att bli slutet för Sovjetunionen. På svenska finns Västerlandets misstag (Contra, 1981) där den bistre dinosaurien reder ut begreppen.

Han fick rätt. De tvångsanslutna ländernas självständighetssträvanden sprängde imperiet inifrån. Och nu har dess viktigaste motståndare gått ur tiden.

Inga-Lina Lindqvist